Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Björn-Erik Höijer: Johan Blom håller ut. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN-ERIK HÖIJER
snurrat om linan. En röst inom honom sa
ironiskt: Hej, gamle Johan Blom, vad
egentligen tar du dig till ?! Han började sakta kliva,
medan han bit för bit matade ut uttern och
flugorna. Nu började dessa hoppa på
vattenytan — hopp hopp hopp! — som levande
fjärilflugor. Det forsade behändigt om
utter-pontonerna.
Han tänkte, att det var ju ett bra tag sen
sist, att han ju likasom fattat det beslutet efter
en viss fiskeresa att aldrig mera ta i ett
fiskredskap, att han ju kommit i funderingar efter
just den färden, kommit sig ut på det hala,
krånglat till problemet, inte funnit nån
acceptabel lösning. Var slutade det primitiva,
naturenliga dödandet och var började det mot
naturen skorrande mördandet? Och inte bara
det. Men om det också var sant enligt naturen
att kämpa och besegra ett djur på ungefär det
sätt han själv upplevt — skulle han ändå inte
stå ovanför detta tillstånd, besegra det, ha en
finare etik än så? En människa och i
synnerhet en som har pacifismen på sitt program —
måste inte i första hand hon döda allt det
inom sig som var primitivt, rått, nästan
djuriskt? Men — nu måste han ju bli
gräs-ätare, va? Och vem har bevisat att inte gräset,
grässtrået har ett individuellt liv?! Var skulle
han börja, var sluta? Hånande hade han hela
tiden vid sin sida en före detta väns
småleende ansikte och kritiska ögon. "Nåå, herr
pacifisten?!"
Ett slag, tänkte han, var allting nära att
rasa över dig. Du hade fått sten på din börda.
Du tänkte så huvut värkte och hade ingen
enda att hänvända dig till, sen du nu mist
allt och sen den allra sista plattformen tagits
bort under dina fötter och du kavade i totalt
mörker genom sänk mark. Ett enda höll dig
flytande, det var, att du inte ville lämna in.
Han svettades i alla fall. Spänning, kanske?
Han steg ner i vattenpölar med sina fina skor,
halkade, blev våt om bena, ja, föll omkull på
de förbannade såphala stenarna, som regnet
så envist tassade på med sina kattassar, tass
tass. Han såg ju hela tiden på linan, tafsarna,
flugorna och de lysande vita ränder dessa drog
upp i vattenytan. Hopp hopp!
Och nu gick han här. Och, och det var det
märkvärdiga, ville inte härifrån. Särskilt inte
nu — för nu nappade det!
Nu!
Räv-Hans skrek som stucken av kniven,
kastade sitt spö och kom rusande med stora kliv.
— Blom — ser du inte, va — det nappar!
— Va! skrek Hedkvistarna, sträckte på
halsarna.
— En stor satans luring! ropade Räv-Hans
rakt ut som en mistlur, han riktigt flåsade av
iver. Häråt!
Johan Blom tänkte: du är inte van, Hans,
det är därför. Nu var Räv-Hans framme,
— Ser du ingenting? I Jessu namn — du
har ju på!
Och i detsamma högg ännu en, en verklig
bit, ungefär mitt på, fastnade och drog ner
linan så uttern gjorde ett litet kalvsprång.
Johan Blom bet sig i läppen för att dölja sin
tillfredsställelse. Han mådde inte precis illa,
nej. Han började hala in. Först sakta, sen allt
häftigare. Han lade ner flugorna på stranden,
det var enklast. Bakom honom andades
grabbarna tungt. Sista fyra meterna drog han lent
och lirkande, stod på en tuva en bit ut och
tänkte: nähä du, gubbe lilla, det lax inte
komma loss! Och så ökade han tempot — och
drog åt sig tafsen med den sprattlande fisken,
högg den med handen, miste den (han skulle
haft en håv), högg den med knäna, fick den,
klämde fast den, så den bort känna det och
minnas det — han hade den!
— Gud i himmelen, viskade de tre, det är
minst en två-och-ett-halvt-kilos!
Han skrattade gott, och det var längesen
sist. Fisken kunde väga så där tre kvarts kilo.
Han kastade in den i riset, där Räv-Hans tog
hand om den, tog den i båda händerna och
bröt nacken bakåt på den, så de andra riktigt
hörde hur det knastrade. O, grymhet! Johan
Blom vämjdes och slängde ifrån sig
utterstaken. Som en vessla kilade Räv-Hans fram
och tog hand om den.
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
