Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Björn-Erik Höijer: Johan Blom håller ut. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN BLOM HÄLLER UT
— Då ska jag prova ett slag!
Han betraktade de två vekare, öppnare
bröderna. Fanns det alltså alltjämt så sveklösa
ansikten, så hänförda ögon, så varmt röda
gosseläppar! Suckande men inte längre så
nedslagen gick han upp till elden och påtade lite
i bränderna. Han kände sig inte som en
mördare. Nej. Han kände sig inte ond. Han hatade
väl ingen.
Ingen?
Nu kände han sig ute på ett gungfly igen. A,
tristamento — det var ju så invecklat! Om han
bara kunde bestämma sig för den gandhiska
passivitetsattityden, åtminstone! Men nej! Det
fanns ting som han hatade. Ja. Alla som
medvetet desavuerade drömmen om det sant
mänskliga tillståndet, om det värdiga tillståndet
— de onda som spred det onda — han kunde
inte låta bli att mena, att de, de skulle mötas
med kallt stål. En dag, drömde han, skulle
marschen anträdas, den riktiga marschen, och
han själv skulle gå med i den, frivilligt — mot
mänsklighetens dödgrävare och mullvadar!
Och fast han ju knappast kunde tala om detta,
inte ens kunde säja det till sig själv utan att
ironisera: det var ju för det han levde och
höll ut och vägrade ge upp; för det stora
befrielseverket.
Johan Blom — han tog grabbarnas plåtburk
och gick åter ner till vattnet, fyllde på och
gick åter upp till elden.
— Jag makar fram kaffepannan, kungjorde
han och tyckte sig höra de tre mysa åt att äga
en som stökade åt sig och höll elden brinnande.
Räv-Hans var inte så dum i att uttra, och
Hedkvistarna fick faktiskt några napp. Han kände,
att här trivdes han, här vid elden och vattnet
och inne i den ljusa natten. Regnet föll så sakta
och blitt.
Och så tyckte han bestämt, att han satt och
språkade igen med sin gamle vän, med
Lindström. Sån tur att jag äntligen kom mig för
att be dig med hit ut, sa han och gonade sig
åt vännens gossaktiga, öppna leende. Jag
förstår dig ju! Du är ung, lätt påverkad, du
liksom vägrar att tro på annat än det dina ögon
ser — och vad allt djävligt har de inte sett!
Dessutom grämer det dig att du är tafatt, så
där, och har lätt för otur, och så vidare. Gosse,
det är ju ändå inte sånt det hänger på, vi har
nu inte allihop exakt samma rytm i kropp,
hand eller ens — jag höll på säja —
innan-mätet. Du tyckte jag sladdrade en hel massa,
inte sant? Ja, nog kunde du fått tvärsäkrare
auktoriteter, det medges. För mig är allting så
förbannat invecklat och svårt, så du kan inte
tro. Det är bara det, att jag känner inom mig,
att detta tillstånd är oss ovärdigt. Förstår du?
Medge att jag prövats rätt hårt. Kan inte det
ge mig och mina osäkra ord så pass betydelse,
att du vill ta upp dem en gång till — dem? —
oss! •—- och väga oss på din kritiska våg —
va?! Tänk i alla fall, att du och jag än en
gång marscherar tillsammans! Vet du, jag har
på känn att den här gången är det du som
stöter på en femkilos, en kusin till
storbörs-tingen, du minns!
Han reste sig upp och såg ut över vattnet.
Först suckade han av längtan efter allt han
förlorat och som han aldrig kunde sluta drömma
om. Sen bara stod han där och såg. Egentligen
fanns ingen trötthet i hans kraftiga gestalt,
ingen tvekan.
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
