Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Hagar Olsson: Cora Sandel och friheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAGAR OLSSON
ord kan beskriva den känsla av förlösning som
ett sådant igenkännande uppväcker inom en —
man har sett sin hemliga plåga och skam,
svagheten, den ömma punkten som man fruktat att
visa till och med för sig själv ta gestalt i
konstens allmängiltiga form, och därmed är
man löst från det dunkla hotet som man alltid
förnummit inom sig och har återvunnit
förtroendet till sitt inre: det bästa som kan
beskäras en människa. Det är väl något av detta
som menas med katharsis och som är den
tragiska konstens hemlighet, dess gåtfulla
ymnig-hetshorn. Hos Cora Sandel finns denna
hemlighet alltid tillstädes: om hon så bara skildrar en
gammal papegojas liv så igenkänner man i
dess ruggiga gestalt sin egen tillvaros obotliga
ve och man lyssnar underligt berörd till de
hesa replikerna, liksom hörde man skriet av
sin fångna själ.
Cora Sandels namn hör inte till dem som
syns i kulturdebatten, man ser det knappast
nämnt utom vid de inte alltför ofta
förekommande tillfällen då en bok av henne kommer
ut, och personligen lever hon så tillbakadraget
att man nästan kunde frestas att tvivla på
hennes fysiska existens om det inte vore för
att man ibland kan råka på en eller annan som
säger sig känna någon som träffat henne
personligen eller åtminstone har en bekant som
ger sig ut för att känna henne. Detta är
ungefär det högsta i fråga om personlig kontakt som
man kan komma till när det gäller Cora Sandel.
Och ändå är hon i sin självvalda isolering
kanske mera älskad än någon annan nu levande
nordisk författare — älskad på ett intimt och
innerligt sätt, för sin egen skull, för att hon
är den hon är, såsom annars bara franska
författare brukar bli älskade av sina lärjungar
och adepter. Antagligen skulle även dessa
populära författare som kallas vid förnamn av den
förtjusta publiken känna en viss osäkerhet om
de kunde se de altaren som är resta till Cora
Sandels ära i hennes läsares hjärtan: det är
i alla fall av sådana altaren som en författares
oförgänglighet timras, det är vid dessa altaren
som undret sker med rosorna som aldrig
vissnar. Man säger att Cora Sandel inte har
så många läsare som hon skulle förtjäna:
kanske är det riktigt, men hon har i stället det som
är förmer än aldrig så många läsare, hon har
lärjungar, en krets av människor som genom
henne lärt känna sig själv och blivit väckta
till livet. Det existerar faktiskt vad man kunde
kalla ett Cora Sandel-sällskap, fastän det är
helt anonymt och inte har några stadgar eller
möten och fastän medlemmarna för det mesta
inte känner varandra — men råkas de av en
händelse så kan det inte undgås att Cora
Sandels namn blir nämnt och att en känsla av
obrytbar gemenskap förenar dem. Hon är en
av dessa på våra breddgrader så
utomordentligt sällsynta författare som har något att ge
människorna för deras personliga liv, för deras
intimaste och hemligaste uppgörelser med
tillvaron: och det har hon därför att hon — den
skyggaste bland de skygga — givit ut sig själv
i absolut förtröstan till sanningens läkande
kraft.
Men var finns de då, dessa lärjungar, frågar
kanske någon, varför syns de inte i
kulturdebatten, varför får man ingenstans läsa om
vad Cora Sandel betytt för den intellektuella
ungdomen och vad hon gett för impulser?
Även med risk att bli missförstådd måste
man svara att de finns där alla rebelliska
och asociala element till en början har sin
varelse — i de slutna rummen, de
underjordiska tillhållen, katakomberna. De äger ännu
ingenting utom sin brännande längtan till ett
nytt liv dessa bottenfrusna men hemligt
glödande Albertesjälar, dessa hunsade och illa
medfarna men innerst oåtkomliga
Katinka-gestalter som Cora Sandel fört fram i ljuset
och beväpnat med ett nytt medvetande, och
om de visade sitt rätta sinnelag skulle de bli
utskrattade av världen och förgiftade av det
bitande hån som står som en rå dunst kring
det öde som fullbordas i "Kranes konditori",
och alla språkrör för den allmänna opinionen
skulle vara stängda för dem. De kan tyckas
obetydliga i detta nu och lätta att se över
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
