Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Hagar Olsson: Cora Sandel och friheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAGAR OLSSON
tionen. Det är knappast någon tillfällighet att
det centrala avsnittet i Alberteserien är förlagt
till Paris — ett hungerns och det hårda slitets
Paris som turisten inte känner, ett frihetens
Paris som ger sina barn styvmoderliga
smekningar av en fränhet och skärpa som bara de
seglivade tål vid. Det är också i den franska
litteraturen man finner de verk som närmast
kommer en i tankarna vid läsningen av
Alberteböckerna — verk om ungdomsuppbrott och
vardande personligheters kamp för sin
integritet och sin etiska självständighet. Men Cora
Sandels själshistoria står i alla fall i en klass
för sig i nutidslitteraturen därför att
frihetsupplevelsen här — under det dubbla trycket
att vara ensam och vara kvinna -— fått en
tragisk accentuering som borrar sig ned till
själva tillvarons nakna smärtegrund, och
därtill kommer att den arktiska miljön med dess
ruvande mörker och köld som den unga flickan
bryter sig ut ur ger framställningen en säregen
elementär kraft.
Det är inte förvånande att det fallit sig
naturligt att dramatisera ett verk av Cora
Sandel: hon har den borna tragödens förmåga
att i några laddade scener dramatiskt avslöja
de dolda sammanhangen i ett liv och teckna
konturerna av den grå ödesmakt som följer
människan åt och avgör hennes öde. Man
behöver bara tänka på den etsande bilden av
modern — i "Alberte och Jakob" — som
i nattens stillhet står och granskar hur mycket
innehållet sjunkit i viskykaraffen, och flickan
som osedd betraktar henne och ser uttrycket
i hennes ansikte — "ett uttryck så tomt, så
trött, så fattigt, att det är som om hon själv
vissnade av det" — och samtidigt minns hur
det ansiktet såg ut en gång när det
förväntansfullt och med ömma leenden öppnade sig för
livet: hur hjälplös är inte människan inför det
ofrånkomliga! Eller på en sådan scen som den
som utspelas på kajen i den lilla nordnorska
staden vid ishavsfjorden när expressbåten
lägger ut om hösten och de sista sommargästerna
och alla ungdomarna som skall ut i världen
ger sig av, medan de som sitter fast ohjälpligt,
de som skall längta förgäves eller redan
upphört att längta blir kvar i sin arktiska isolering.
Här har på några få sidor ett helt livs tragik
utkristalliserats i ett händelseförlopp som är
så organiskt framvuxet ur den givna miljön
och de individuella förutsättningarna att det
tycks föregripa och innehålla fröet till allt som
skall komma att ske med denna människa,
samtidigt som det ger en skakande bild av den
mänskliga situationen som sådan. Man känner
den kalla fläkten av ett ofrånkomligt svepa
kring den ensamma, blåfrusna flickan på kajen,
och man tycker sig se sitt eget öde, sitt
oavvisliga mänskliga öde avspeglat i hennes
förtvivlade blick — så full av brännande ung
längtan och av urgammal vetskap om livets
oginhet och njugghet.
Men nu händer någonting märkvärdigt,
någonting som innefattar det som
pessimisterna och rationalisterna aldrig får med i sin
uträkning av hur livet fungerar — undret.
Flickan har sett den drömda frihetens båt
lägga ut från kajen — "festlig och äventyrlig
med sin mörka silhuett, med alla ljus tända,
omfluten av månen, en lustbåt på Lågo
Mag-giore" — hon har in i märgen känt bitterheten
av att nu och i all evighet vara den som aldrig
skall få följa med, och nu ger hon sig av på
en förtvivlans vandring utåt hamnområdena.
Hon sätter sig på en sten på stranden och ger
sig hän åt sin sorg i en paroxysm av tårar,
besvikelse och självförakt. Till slut kommer en
slapphet över henne, hon sitter och ser utåt
och tänker ingenting.
Vattnet stiger runtomkring stenarna. Om man är
alldeles stilla kan man höra något litet, litet som rör
sig där nere, ett litet pillrande ljud av verksamhet
och arbete. Det är så fullt av hemlighet, av dold och
gömd vilja att segra i det lilla.
Ur detta stilla lyssnande, denna nära kontakt
med vattnets ande växer något nytt fram, något
som löser sig ur det inre och blir en ansats till
sång, till dikt. Just som de tragiska elementen
hopat sig som en ogenomtränglig mur kring
den övergivna själen, då kommer där in ett
nytt element, då smyger sig omärkligt en liten
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
