Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Walter Dickson: Utvecklingsspår 1947
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER
DICKSON
eget perspektiv. Att den moderna konsten
och litteraturen markerar detta frigörelsesteg
genom en särskild betoning av den amoraliska
och alogiska betraktelsen och med ett alldeles
speciellt intresse för den konstnärliga
"överdriftens" nya rörelseinriktning är både
konsekvent och naturligt. Ja, det är inte att
förundra sig över att litteraturen i detta renodlade
läge tar som sin främsta uppgift att arbeta med
och fördjupa sig i "överdriftens" formella
problematik. Man skulle nästan kunna tala
om en omedveten pedagogisk tendens hos den
modernistiska litteraturen när den med
förälskelse sysslar med de rent formella
infallskilarna i medvetandet, ja låter denna ambition
sträcka sig ända ut i en omsorgsfull
nyorientering i det typografiska arrangemanget. All
denna överkänslighet för stilistiska valörer är
en lidelse och värme vars närvaro och värde
tycks ha förbisetts i anfallet mot 40-talismen.
Ytterst siktar detta stilistiska precisionsarbete
till en uppbrytning av ädlare skikt i
medvetandet, till den estetiska betraktelsens
oförfalskade horisontlinje. Det formella intresset
hos modernismen, de givna mönsterblockens
uppbrytning och nykonstruktion, framstår i
detta utvecklingsperspektiv som en estetisk
väckelserörelse.
Vilket drag i tiden är det som modernismen
"överdriver" och djupstuderar? Kan
40-talismen överhuvud legitimera sig genom en
verklig kontakt med tidsunderlaget? Upplever den
moderna vardagsmänniskan något som hon
kan känna igen och väckas till djupare
medvetande om i modernismens kalejdoskopiska
spegelbilder?
Vi kan svara med att peka på ett par drag
som dominerar modernismen. Ångesten. Och
i intim kontakt därmed den urblåsning av det
kompakt laddade upplevelsefältet vilken med
en psykologisk term kan betecknas som
av-personalisering. Det kraftfält som
modernismen arbetar med är inte den ombonade och
tryggt tättmöblerade miljö som utmärkte den
idealistiska och socialt tendentiösa litteraturen.
I sin surrealistiska utformning studeras detta
psykiska tabula rasa-fält bäst. Denna
nyskapade, liksom lufttomma rymd, där
formresterna efter den sönderbrutna vanemiljön reser
sig som en aldrig skådad torsovärld, kan
tyckas helt fritt framspekulerad utan kontakt
med en bredare tidserfarenhet. Men just
därigenom att man kan psykologiskt identifiera
detta nya urblåsta miljörum som
depersona-lisationens grundfenomen når vi direkt kontakt
med den djupare erfarenheten i tidsströmmen,
med den moderna människan i gemen. Man
behöver inte studera de psykiatriska
klinikernas journaler länge för att konstatera att
elektricitetens och atomsprängningens
tidsålder samtidigt gör skäl för namnet neurosens.
Den endogena depressionen håller på att bli
en folksjukdom i samma takt som tuberkulosen
genom sociala, medicinskt-tekniska och
hygieniska framsteg förlorar alltmera terräng i vårt
land. Ett centralt drag i denna psykiska
sjukdomsbild är just miljörummets urblåsning och
sönderfall i fritt svävande delstycken, vilka
inte låter sig sammanfogas till ett helt, till ett
mönster för ambitionen, tron och tilliten. Här
har vi så att säga det nervösa byggmaterialet
för surrealismen. Ur denna tomhetsupplevelse
griper ångesten fram som en kvävande hand.
Naturligtvis förhåller det sig inte så med
neurosernas lavinartade framvällande i modern
tid att nervmassan, de ädlaste cellerna i vår
kropp, undergått någon förändring. Det måste
vara så att vissa drag i den moderna tiden
öppnar fördämningarna för de latenta
sjukdomsströmmar som ett naivt tryggare
miljöbygge tidigare höll tillbaka. Vi vet ju att
neurosen, t. ex. den endogena depressionen, kan
finnas som en möjlighet och inklination utan
att den behöver bryta fram som en uttalad
sjukdomsbild om bara upplevelsebanan är
tillräckligt tryggad för påfrestningar. Inte förrän
man upplever något som träffar sprängtonen
brister dammluckorna för en dylik vilande
neuros. Det är inte svårt att i den moderna
utvecklingen finna just dylika sprängsatser,
raserade fördämningar och avlyftade spärr-
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
