Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Walter Dickson: Utvecklingsspår 1947
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTVECKLINGSSPÅR 1947
hakar. Redan Durkheim, den franske
sociologen och socialpsykologen vid sekelskiftet,
registrerade grundkonturerna i denna
utveckling. I sitt arbete "Le suicide" (Självmordet)
visar han på grundval av ett rikt statistiskt
material, hur självmordsfrekvensen ökat i
modern tid i takt med den gamla
samfundskänslans avskrivning. Vad det kyrkliga
församlingslivet koncentrerade av psykisk
sammanhållningskraft under sin kupol har den
moderna tiden splittrat i en mångfald skilda
"samhällen" i samhället: föreningar, klubbar,
organisationer av skilda slag, men alla utan
den kompakta socialsuggestion med vilken
kyrkan höll själarna i sitt grepp. Durkheim
visar en rad av fall där självmordet kommer
som en naturlig konsekvens av den
ensamhetskänsla, den brist på socialt kontaktliv som den
moderna splittrade och rörliga miljön
framkallar. Vi har skäl att förlänga Durkheims
betraktelser in i nuet. Mellan
organisations-och föreningslivet i modern miljö löper fria
stråk där individerna överlämnas mera åt sig
själva än vad som någonsin skett. Och detta
nät av tomma vägar, som inte är några vägar,
växer. Och ensamhetskänslan där ökas i
kontrastförhållande till de förkonstlade
suggestionsexcessernas stegring inom "samhällena".
Den sociala känslan, inom nöjeslivet t. ex. och
inom stora områden av förenings- och
familjelivet, har urartat till en helt artificiell
suggestion. Mot denna bakgrund tycker sig "mannen
utan väg", allas jag på de öde stråken mellan
de många suggestionscentra, fylld av en
sannare känsla när han låter sig helt fyllas av
ensamheten och tomheten.
Självmordsfrekvensen visade vid tiden för
Durkheims undersökning en stegring hos de
ogifta jämfört med de gifta, liksom hos de
gifta utan barn jämfört med barnfamiljerna.
Vi har all anledning att anta liknande
förhållande beträffande neurosen överhuvud och i
våra dagar. De moderna barnlösa äktenskapen,
den höga giftermålsåldern gräver upp vakuum
av år i människornas liv. Överallt växer vita
fläckar ut på den moderna livskartan. —
Neurosen väckes i och med medvetandets
tillspetsning. På alla områden vässas tanken
och iakttagelsen genom bildning och
upplysning. Alltmer storögt fixerar människan sig
själv. Och med denna fixering följer själslig
instabilitet, oro, ångest. Genom samhällets
mångfaldigande i flera "samhällen"
mångfaldigas jagföreställningarna hos individen.
Människan i det gamla stabila ståndssamhället var
en enda, tilldelades en enda roll som hon
trodde på och levde sig helt in i. Samhället
var ett och människan var en. Men i och med
kapitalismen växlas det fixa jagkapitalet ut
i småmynt. Man är med i flera
intresseföreningar. Jagföreställningen växlar mellan
sammanträdena. Man tilldelas många masker och
livet får karaktär av skådespel. Men med
mängden av jagföreställningar, med
splittringen av medvetandets fasta kärnpunkt, växer
oro och ångest, hemlöshetskänsla, ut också på
denna sociala utvecklingslinje. Från olika håll
attackeras det stabila upplevelsefältet, inifrån
och utifrån. Följden blir en jagets irrande
rolöshet och i känsligare fall dess slutliga
upplösning i depersonalisation. Det
sammanhållande jagkittet faller bort, och de bitar som
tidigare bildat meningsfulla vanemönster
svävar fritt utan fäste vid varandra. Genom alla
samhällslager virvlar denna nervösa tromb och
rycker upp rötter som tidigare levt sitt
osynliga liv i den trygga jordens blinda källflöde.
Den litterära modernismen och dess
ångestmanifestationer är den yttersta tillspetsningen,
den konstnärliga "överdriften" och
djupprojiceringen av denna allmänt utbredda ångest
i tiden. Den moderna människan kan
verkligen se sin spegelbild i modernismens
kalejdoskop.
Men vill hon det? Här samlar sig relikterna
av det gamla grundmurade jaget och
dekreterar sitt nej. Ett sätt att fly undan
medvetandet om jagsplittringen har vi sett hos
nazismen, som samlade allt vad som fanns kvar
av en förgången stabil tids psykiska metall
och hamrade ett plåtharnesk för den möderne
psykopaten att gömma sig i. Den litterära kall-
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
