Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Walter Dickson: Utvecklingsspår 1947
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER DICKSON
hamringen är ett liknande camouflage. Och på
samma linje kan man slutligen inrangera de
"kraftfulla" anfall mot modernismen som med
förkärlek tagit smädeordet "impotentism" på
läppen. En invändning av annan valör finner
vi hos dem som menar sig vara medvetna
om hela det nervösa komplexet i tiden men
som anser att en konstnärligt överdriven bild
därav inte kan ha annat än skadliga
verkningar. Även om man kan ställa denna
moraliska fråga helt vid sidan om den
konstnärliga diskussionen är det dock skäl i att ta
upp den.
All konst eftersträvar ett moment av rening,
katharsis. Den griper in i publikens känsloliv
och bringar där undangömt explosivt stoff till
urladdning eller skärper styrkan hos den
dramatik som redan finns där. Konsten verkar här
som ställföreträdande liv. Just genom att
överdriva och tillspetsa känslokonflikten öppnas en
väg till frigörelse. Från denna synpunkt sett
kan man inte annat än uppfatta den moderna
litteraturen som en renande och befriande
själsterapi. Under ett visst skede gick det (vi
resonerar fortfarande psykologiskt) att hålla
nere och stänga inne omedvetna nervösa
energier genom ideala mönsterbilder. Men
i och med att omedvetenheten reduceras till
ett minimum är denna väg oframkomlig. Den
enda väg som återstår är en yttersta stegring
av medvetandet till fullständig och illusionsfri
klarhet. Den som något sysslat med nervösa
rubbningar vet att den sämsta metoden vid
behandlingen av en patient är lögnaktigheten,
om än aldrig så välmenad. Överdriften,
djupprojiceringen av sanningen om den moderna
människans jagsplittring och därav följande
ångestneuros så som skett i den modernistiska
litteraturen, kan, om man vill anlägga detta
perspektiv, med skäl uppfattas som ett
läkemedel snarare än motsatsen. Ty att neurosen
slutligen gestaltar sina egna symboler i
konstnärlig form betyder ytterst att den håller sig
uppe över sig själv. Något paradoxalt, men
med en otvivelaktig sanning, kan man säga
att modernismen i sin ångestgestaltning nått
fram till den yttersta tänkbara positionen för
social manifestation, nämligen den där känslan
av tomhet och meningslöshet erövrar ett socialt
accepterat område, konstens. En inifrån och
utifrån splittrad nutidsmänniska kan i den
moderna diktens symbolik vinna den katharsis,
rening, som varje monument över ett gravlagt
jag förvägrar henne. I stället för att gömma
undan det nya rörliga och splittrade jaget
bakom en mer eller mindre museal jagprofil
och därmed förfalska livet på grundval av en
bortträngning, måste nutidsmänniskan
blottlägga de nervösa strömmarna helt för att söka
utvinna nya och skapande energier ur dem.
Här har den litterära modernismen
otvivelaktigt varit en riktningsvisare åt rätt håll.
Men en evig katharsis eller rening är
omöjlig. En elektrochockbehandling — och den
litterära modernismen framstår i det
psykologiska perspektivet som en dylik — måste
följas av en uppbyggande terapi. Nu arbetar
inte konsten efter dylika direktiv, den utvecklas
efter estetiska linjer. Men den estetiska
dialektiken är inte helt frikopplad från de cykliska
förlopp av psykologisk och social art som
dirigerar den vågrörelse vi kallar utveckling. En
tabula rasa-chock som den modernistiska är
en upplinjering av nya och friare estetiska
horisonter som i kontrasteringens namn ropar
på livet igen, det vi med en sliten term kallar
"det vanliga". Vi har inte fler möjligheter att
välja på, och utvecklingen bestäms här som
eljest av en ständig växling mellan "ja" och
"nej", mellan svart och vitt, mellan gammalt
och nytt, mellan rörlighet och stillhet, mellan
komplexitet och enkelhet. Men det gamla och
enkla kommer aldrig tillbaka i en given form,
utan uppstår och förnyas blott och bart genom
den rörelsevåg som det nya och
revolutionerande sätter i gång. Det är därför som
polemiken mellan gammalt och nytt i tiden ofta
blir så löjligt naiv när den spelas ut från två
läger vilka tror sig helt oberoende av och
motsatta varandra. Vi kan ta ett litet stilistiskt
exempel för att belysa det inre samarbete som
djupast sett här är i gång. När modernismen
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
