Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Ivar Lo-Johansson: Monismen och naturkänslan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MONISMEN OCH NATURKÄNSLAN
II
Det finns ett legitimt intresse för att ur
just denna synpunkt historiskt undersöka
naturkänslan i ett lands litteratur. Bara några
axplock kan här anföras som exempel. Men jag
ska bland exemplen försöka välja ut några
typiska.
Om vi tar en av de riktigt gamla psalmerna,
den vackra 474 i Nya psalmboken, Kolmodins
"Den blomstertid nu kommer", så är det vi
finner nog närmast en bondetanke, en tanke på
grödan. Det är alltså en egendomligt "vuxen"
skapelse. Den har inget grubbel, nästan bara
tacksamhet att uttrycka över jordens skönhet.
Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Annorlunda ställer det sig med den
världsliga visan, den gamla folkvisan.
Sexualatmo-sfärn är kvav. Man har allvarliga saker att
bekymra sig om. Hur sexualnöden kunde ta
sig uttryck kan exempelvis studeras i
"Jungfrun i hindhamn", där det berättas om att
modern varnar sonen för att skjuta den fagra
hinden som finns alldeles utanför hemmet i
skogen. Svennen, sporrad, går ändå till skogen
med sin båge på axeln, och i skogen spelar
hinden så lustigt för honom. Trots
varningen-skjuter han. Och han skjuter därmed sin syster,
som är förklädd till hind. Det är en incestvisa.
Men från svennens synpunkt är den helt enkelt
en kärleksvisa. Naturen är starkt inne i
sammanhangets centrum. Svennen skjuter därefter
sig själv när han finner att det är systern han
skjutit. Vi står alltså här mitt uppe i
sexual-ån gesten.
Det spelar en hind i skogen,
som gull bärer under sin boge.
Modern lärde sonen sin,
i skogen,
huru han skulle beta en hind,
som gull bärer under sin boge.
Symbolerna kan väl här bara tolkas på ett
vis. Incestbrottet betraktas som en dödssynd.
Men inte ens i det dystra slutet kan visan
låta bli att än engång nämna det lockande,
eggande i motivet. Visan slutar:
Tranan flyger högt i sky
i skogen.
Säll är den som olycko kan fly.
Men gull bärer hon under sin boge.
Skillingvisan är mera modernt förslagen.
Den sysselsätter sig nästan alltid med kärlek
och mord, alltså med människor. För
naturkänslan har den inte mycket tillövers. Den är
sin tids kolorerade press. Den är också alla
små annors och erikars frågespalt. Den lever
på sexualromantik och allsköns kärleksolycka.
Verklighetsflykten är här uppenbar.
Bland bergen uti Västmanland bor en flicka skön,
så hennes like finnes ej bland det täcka kön.
Hon älskades av alla men främst vi nämner den
som henne hade älskat ifrån späda barndomen.
Tragiskt och tjugoårsmässigt i sin
pubertetspessimism skrider "Anton och Cecilia" oss
förbi. Det är näsdukspoesi. Men
bildningsgraden hos skillingvisans publik hade nog inte
nått fram till föreställningen, att man kunde
älska något annat än en mänska av motsatt
kön, alltså inte naturen själv. Naturskildringar
i handlingen, om de hade varit än aldrig
så vackra, skulle ofelbart ha betraktats som
Iongörer.
III
Helt annorlunda ställer det sig då med den
"högre" svenska litteraturen. Vi ska finna att
naturen där intar en ofantlig plats. Vi ska
också finna att natursynen mycket tidigt i
svensk poesi får ett sinnligt drag. Oftast går
denna naturkänsla tillbaks på puberteten, och
när jag vill försöka tala om den svenska
naturkänslans puberila sinnlighet, så har ämnet
någorlunda begränsats. I denna
natursynsarabesk har jag här först för exemplifikationens
skull valt nyromantikerna, och som representant
för nyromantikerna Atterbom, men vi kommer
senare i arabesken tillbaks till hans samtida
och till ännu tidigare poeter. Ur Atterboms
"Fågel Blå" minns vi Deolätus’ starka erinring:
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
