Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Ivar Lo-Johansson: Monismen och naturkänslan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
Ack! på en kulle, nästan lik med denna,
stod enslig, trång och säll min faders boning;
dock upptog björken där kastanjens rum,
och intet hav där fanns förutan det,
som inom gossen själv, med mäktig drift,
i solglans välvde sina marmorböljor,
när, lämnad åt sin egen håg, han blott
med blomstren umgicks och med trädens susning.
Citatet för närmast i tanken ett drag som
vi brukar kalla den vuxnes sentimentala
återblick på barndomsåren. Men om vi
försöker återuppliva bilden av hur det var, när
denna natursyn grundlades, kommer vi
närmare ämnet. Man kan ta nästan vilken som
helst svensk lyriker och finna hur intensivt
han har besjungit sin barndoms skog och
mark. Han har sjungit om dess natur, nästan
som om naturen engång varit identisk med
hans eget jag, något som han varit betagen i
som i en mänska, förälskad i som i en kvinna.
Ännu tydligare: vi får uppfattningen att
naturen för de ensliga poeterna i puberteten ersatt
den obefintliga kvinnan. Därmed får vi en helt
ny synpunkt på skogen, som för poeten varit
hans ungdoms älskarinna.
Det är detta som den sextonårige Atterbom
alldeles omedvetet berättar om i ett brev till
morbrodern, kyrkoherden Kernell, när han
talar om sitt favoritställe i skogen.
Ett stycke härifrån har jag utvalt mig ett
Eremitage av höga och lummiga granar. Här går jag,
och ligger ofta till långt på nätterna: här skriver jag
också detta brev.–-När jag ligger här om
aftnarna och ser solens döende strålar darra ned på
de mossiga stenarna, då äro mina lycksalighets
timmar började, då är jag så ljust, så sorgligt lycklig:
då hör jag vålnader viska i skogen, och ser andar
sväva fram på sädens kullriga vågor.
Prästhemmet hade säkert inget sådant
trångboddhetsproblem att ynglingen Atterbom
behövde drivas till skogen för att ligga där och
skriva. Han älskade platsen i skogen, och man
söker sig gärna till ostördheten med sin
älskarinna.
Atterboms "Erotikon" är en erotisk
monis-tisk monolog, och någon kroppslig flicka finns
där i verkligheten inte, lika litet som någon
Amanda fanns för Stagnelius. Erotisk känsla
och naturkänsla glider här in i varann. Här
vänds det också ibland på steken, och en
drömomfamning skildras istället som en
naturkatastrof.
Så hon stod framför mig. Blyg, som strimman
av en måne, röjd i silverdimman,
jungfrubarmen genom floret smög.
Från det anlet, där jag än såg dröja
tårars spår, nu föll en hatad slöja —
blick — och kyss — och bävande omarmning! —
Och en blixt igenom rymden flög.
Så har vår kärlekspoesi vanligen inspirerats
av ensamhetens vånda. Den har blommat i
skuldbelastade nätter, närts av det som i
dagsljuset betraktats som självskändning och synd,
och tillslut förts över på de gyllne bladen i vår
diktnings historia. Där har dess innehåll lästs
av ständigt nya generationer, för vilka
ensamhetsproblemet varit lika sårigt och vasst, lika
genant och brännbart.
Det finns en annan typ av svenska
naturdikter där naturen inte längre representeras av
barndomens lingonbackar och barfotastigens
enbuskar, utan där den uppfattas som kosmisk.
Den personliga bakgrunden förblir ändå
tydlig. Ett exempel på kosmisk naturdikt ger
Atterbom, för att fortfarande hålla oss till
honom, i "Florinna". Om man ser efter, är det
en deflorationsdikt, framsprungen ur en
manlig pubertetsfantasi, och hela det kosmiska
höljet reduceras tillslut till bara några
kvinnokläder.
Rosa, undra ej att livet gråter,
när det, fängslat i en skepnad, styckas
från den hulda, moderliga Natten,
i vars sköt det så lycksaligt låg!
Undra ej, att det sin forna lyckas
stumma njutning klagande förlåter,
där det, droppen likt i havets vatten,
bildlöst sam i evighetens våg.
Undra snarare, att det ej myser,
systerligt, emot sin ende vän,
som, när kvällens avsked stilla lyser,
öppnar moderns helgedom igen.
Poeterna i den högre svenska litteraturen
vände sig tidigt bort från mänskorna och
.36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
