Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Holger Ahlenius: De stora äventyren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
bart har karaktären av — översättning.
Originalets titel är "Travail d’homme", och den
sympatiskt flärdfria berättelsen, som slående
påminner om Josef Kjellgrens romaner, är ett
medryckande miljö- och arbetsreportage från
ett dammbygge i norra Spaniens bergsbygder.
Man har glädje av de livfulla, färgrika
tavlorna av sydländskt gatuliv och folkliv, av de
ståtliga naturscenerierna, av den livsbejakande
sensualismen och av den anda av manligt
kamratskap och sund arbets- och yrkesglädje
som historien utstrålar, då inte kärlekens och
hatets lidelser flamma upp i farliga vådeldar.
I centrum står en ung man, som bryter sig ut
ur småborgerlig miljö och den instängda,
isolerade tillvaron i en möbelaffär för att insupa
de fria viddernas luft och uppgå i det hårda
kroppsarbetets på en gång muntra och
allvarliga gemenskap. Men figurteckningen går i
inget fall under ytan, även om ett par tre
gestalter avteckna sig med egna profiler mot
kollektivet, och även här stöter man på det
inslag av fatalism som tycks vara oundvikligt
i bilden av spanskt folkliv. Olyckstillbuden
äro flera, och det stora äventyret avslutas med
ett förödande ras. Det drar med sig i döden
dem som länge erkänt sin vilj a att underordna
sig verket och vid behov offra sig för detta,
och som länge anat det öde som hållits i
beredskap för dem. Boken förtonar så i ett vackert
ackord av uppfyllelse och meningsrik
fullbordan.
Det oförlösta, det outlösta har däremot
alltigenom satt sitt signum på första delen av
Jean-Paul Sartres bebådade romantrilogi
"Frihetens vägar", som nu med undertiteln
"Mogen ålder" föreligger i smidig tolkning av
Eva Alexanderson. Som alltid hos Sartre
frapperas man först av den alltför detaljerade
skildringen av kropparna och deras funktioner som
något motbjudande och äckligt. I sin
fysiologiska misantropi går Sartre minst lika långt
som någonsin Swift eller en kristen som
Mauriac, men det förefaller, som om filosofisk
spekulation snarare än personlig upplevelse
i hans fall vore orsaken. Inte utan skäl har
existentialismen karakteriserats som en teologi
utan Gud. Människan är enligt denna teologi
mindre en av arv och miljö betingad individ
än sliten mellan metafysiska krafter, ett slags
abstrakt typindivid, och det är hennes primära
och absurda tillvaro i köttet som alltifrån
debutromanen "La nausée" (1938) inger Sartre ett
vidrigt, oövervinnligt äckel, en upprorskänsla
av metafysisk innebörd. "Mogen ålder" handlar
just om människor, som, utan att alltid själva
begripa det, leva på det rent viscerala planet,
i en serie fysiska förhållningssätt, och de ha
ännu inte begagnat sig av det val under ångest
men i absolut frihet, som är människan beskärt,
att skapa sig ett eget ansikte, en egen
handling, en "essens", varigenom hon först blir
människa i ordets egentliga, medvetna mening.
Dock — två av dem kunna svara för sig:
Brunet, som funnit friheten i ett helhjärtat
engagemang i den kommunistiska rörelsen, och
advokaten Jacques Delarue, som accepterat sig
själv som borgare. Mellan dessa båda stå de
andra, som inbilla sig vara fria men i själva
verket bara utgöra karikatyrer på den frihet,
som Sartre anser vara den riktiga, den
fundamentala.
Främst är detta fallet med huvudpersonen,
filosofiläraren Mathieu Delarue, som tror sig
vara fri då han stegrar sig inför varje politiskt
engagemang och undandrar sig det borgerliga
äktenskapet, fastän han sedan sju år lever i ett
vanebundet förhållande med den kvinna som
nu väntar hans barn. Hela hans traktan går
ut på ett negativt mål, att skaffa pengar till en
abort, men samtidigt är han emotionellt hårt
bunden till den ryska emigrantflickan Ivich,
en kallhamrad studentska, som är odräglig
i sin allmänna vantrivsel, i sin tur bottnande
i ett vacklande driftliv. Mathieu är ett exempel
på den oansvarigt glidande, vaneförslavade
människan, om vilken man alltid vet hur han
skall reagera, på en gång trög och
sönder-reflekterad, en borgarsjäl med självförakt
men likafullt en borgarsjäl. Andra ofrihetens
varianter äro studenten Boris, Ivichs bror, som
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
