Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
andra genom den mindre tyranniska
kompositionen, genom spelet mellan den finare,
sinnligt klarare detaljeringen och den
symboliserande commedia deH’arte-teckningen.
Att bestämma Karl Rossmanns sociala
belägenhet i Amerika är ett besvärligt företag.
Varje tendens till fixering måste följas av
reservationer. Kafka upplevde ju själv särdeles
starkt sin tids upplösning och konsolidering av
samhällsformer, och alla Karl Rossmanns olika
uppfattningar om samhälle är en serie av
ambivalenser. Missanpassningen smyger sig in
överallt. Det räcker inte med att fogligheten
finns; "det skulle ha varit en stor dumhet att
hysa några betänkligheter mot en plats som
hisspojke på grund av att man genomgått
fem skolklasser på klassiska linjen". Den
tilldelade hisspojksuniformen var emellertid
särskilt under armarna "kall, hård och därtill
genomvåt av svett från de hisspojkar som hade
haft den före honom". Och upplevelserna i den
gemensamma sovsalen med dess kamratligt
accepterade förödmjukelser kommer honom
i alla fall att inse värdet av "ett eget,
förhållandevis tyst rum". Den egna integriteten
kommer oavbrutet i konflikt med gemenskapen;
den värdighetspunkt, där en rimlig balans
skulle kunna nås, glider ständigt undan för
honom. Ett behov av ett visst oberoende, en
viss frihet är en avgörande drivkraft för
Ross-mann, men han är också hämmande medveten
om att frihetens vägar har en tendens att sluta
i återvändsgränder. Han prövar på den
familjära, behagliga isoleringen i en villa i närheten
av New York — "övertygelsen att han snart
skulle vara en välkommen gäst i ett ljust, av
murar omgivet och av hundar bevakat hus på
landet, bekom honom övermåttan väl". Men
förödmjukelserna möter honom även där, och
när han efter supén lämnar matsalen visar det
sig att det ljusa huset döljer en härva av
korridormörker och kapellskräck och den söta
back-fischen, dottern i huset, förvandlas till ett
vilddjur. Värden, mr Pollunder, är snäll, vital och
inger förtroende till en viss gräns, men "han
talar som om han ingenting visste om det stora
huset, de oändliga korridorerna, kapellet, de
tomma rummen, mörkret överallt". Den ljusa,
vänliga familjeisoleringen störtas för Karl
genom att den är bristfälligt medveten.
Efter negativa upplevelser som denna och
liknande är Karl färdig för de friare vägarna,
och han ger sig oreserverat åt kamratskapet.
Han råkar få sällskap med två helt regellösa
sällar, men hans mänskliga rättigheter, som
han inte ens gör anspråk på som rättigheter,
förvanskas av kumpanerna, hans uppoffringar
krökes i obehag för honom själv, gemenskapen
vulgariseras av brist på högre samband och
syfte, och till slut försöker de beröva honom
hans kärlek till föräldrarna genom att slarva
bort fotografiet. Men Karl kan inte överge
hemmet för vänskapen, i stället gör han sig fri
från kamraterna — " ’Ja, fri är jag’, sade Karl,
och ingenting tycktes honom mera värdelöst".
Han längtar efter att fungera inom en
gemenskap, ett sammanhang, stort eller litet,
hierarkiskt eller demokratiskt, intimt eller
ofattligt. Men han vill ändå fungera i frihet,
i ett naturligt förtroendesammanhang, han
fruktar den perfekta organisationen som inte
förmår blotta sin struktur, men han accepterar
den likväl så snart han får sin chans. När han
blivit anställd som hisspojke, kastar han sig
omedelbart in i arbetet i skräck att försumma
samhället en enda minut. Han behöver den
auktoritära väldigheten som en protes åt sin
egen frihetsinvaliditet. Till slut kasseras han
emellertid, han tvingas längre och längre ner,
berövas pass och individualitet och når
slutligen värdighetens fryspunkt i episoden på
sångerskan Bruneldas balkong, utschasad dit
av en nyck från Brunelda, människans lägsta
instans för att bl. a. se när en av hans gamla
kamrater snaskar ur en skål, där det finns "en
halv, alldeles svart korv, några tunna
cigarretter, en öppnad men ännu välfylld och av
olja överflödande sardinburk och en massa
karameller mestadels sammankletade till en
boll". Kapitlet heter "En asyl". Man måste gå
till Dostojevskij eller Swift för att finna en
motsvarande fryspunkt. Karls renhet beröres
dock innerst inte. "Överhuvudtaget gäller
någonting sådant bara för den som finner sig
i det."
Så kommer den stora kallelsen från
friluftsteatern i Oklahoma. Teatern anställer alla som
hörsammar kallelsen. Anställningsproceduren
är den sökandes självidentifikation, och Karl
Rossmann måste inställa sig i ett avlägset,
obetydligt skjul för europeiska realskoliter. Genom
denna identifikation blir han antagen, endast
på denna kan ett samhälle byggas, inte på hans
strävan, längtan och hopp. Det samhälle som
skymtar, friluftsteatern, är ett hierarkiskt
samhälle, men det genomströmmas uppifrån av
ljus diktatur och präglas av naturlig öppenhet.
Kapitlet säges inte vara avslutat, men det är
troligen så avslutat som möjligt är. Kafka
hejdade sig med konstnärlig takt när han väl
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
