Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
klärobskyreffekt, med någon vädjan till heliga
rysningar och onämnbara känslor i
själsdjupen. Tvärtom, han beskriver alla
underlig-heterna i Jesu omgivning — de egyptiska
prästernas trollkonster, keniternas ritualer och den
stora Modergudinnans mäktiga prästinnor —
med en insektsforskares rationella
tillvägagångssätt. Inte heller har han något till övers
för den johanneiska mystikens
uppfattningssätt och det perspektiv den ger åt
Jesus-gestalten. Det hör nämligen också till hans
ambitioner att fullständigt ignorera den
innebörd i Jesu nya moral och gudsuppfattning,
som den kristna kyrkan alltid sett där. Ur
denna synpunkt är Jesus framställd som blott
en lärjunge, och inte någon särskilt
framstående sådan, till judarnas sista stora
fari-seiska lärare -— Hillel är det namn Graves helst
tar fram. Men det går också mycket dåligt för
honom att förena denne rationalistiske lärare,
vars "under" äro pedagogiska knep av
småbarnsskoletyp, med passionshistoriens hjälte,
som dör med Davids ord om Herrens lidande
tjänare på läpparna. Här gör han en plötslig
och kuriös helomvändning, som jag inte åtar
mig att referera, och utövar plötsligt ett
psykologiskt tydningssätt som gör mänskligt
tankeliv vid pass år 30 e. Kr. till en lika sällsam
monstruositet som ett dinosaurusskelett i en
monter.
Därför att Graves gör främst sin hjälte och
därnäst alla dem som omge honom till
omänskliga och mystifierande fenomen av detta slag,
blir hans bok oläslig som skönlitteratur. Att
den sedan är full av osmälta brottstycken ur
en föråldrad vetenskaps urkunder, gör den inte
bättre. Mängderna av kuriösa namn och fakta,
som han överhopar läsaren med, utan att ofta
något ens mekaniskt samband med bokens
huvudhandling kan skönjas, ger det halvt
bedövade offret stundom illusionen av att sitta
och läsa en religionshistorisk avhandling utan
noter och skriven någon gång då sir James
Frazer var vetenskapens sista ord. Lektor Sven
Lönborg visade för övrigt i en artikel i
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i december
att det till stor del är motiv ur en ännu äldre
och mera förlegad bibelkritisk skola som dyka
upp i boken. I och för sig har en författare,
som inte tänker bli docent i teologiska
fakulteten, givetvis rättighet att använda vilken han
vill av de teorier fackmännen uppställt eller
förkastat. Men man begär att han skall kunna
göra dem intressanta — och det begär man
förgäves av Graves. Kerstin Anér
SKÅNES STORHETSTID
Ingvar Andersson: Skånes historia till Saxo
och Skånelagen. Norstedts 1947.
16:—.
I företalet till den nu föreliggande första
delen av sin skånska historia skriver Ingvar
Andersson med för honom betecknande
anspråkslöshet att han som ett avlägset mål för
sin strävan har tänkt sig "att göra hembygdens
historia tillgänglig för alla skåningar". Detta
är alldeles för anspråkslöst och ger en felaktig
bild av det stort anlagda verkets proportioner.
Efter att ha läst del I vågar man förutspå att
vår historiska litteratur, när alla de tre delarna
föreligger färdiga, kommer att ha berikats
med ett standardverk som ingen historiskt
intresserad svensk kan lämna oläst. Verket är
också ägnat att väcka den största
uppmärksamhet i Danmark, i vars historia Skåne under
vissa skeden spelade en central roll.
I föreliggande volym för oss dr Andersson
"från äldsta tider" fram till 1200-talets mitt.
Under den förhistoriska tiden var ju Skåne
endast en del av ett gemensamt nordiskt
"kul-tur"-område utan nationella gränser, och
författarens framställning av arkeologins senaste
rön har därför i stor utsträckning giltighet
även för det övriga Sverige. Vissa särskilt
märkliga brons- och järnåldersfynd särskiljer
emellertid Skåne från Sverige, och landskapet
synes tidigt ha kommit att förmedla
kontinentala och danska kulturinflytelser till götar och
svear.
I valet mellan de olika teorier med vilka
arkeologerna har försökt fylla ut vår
bristfälliga kännedom om dessa dunkla skeden
röjer Ingvar Andersson aldrig någon
benägenhet att utan objektiva skäl välja den nationellt
mest tillfredsställande. Han ansluter sig till
hypotesen om upprepade invandringar —
närmast från Danmark men ytterst från
kontinenten — som förklaring till de mest
påfallande förändringarna i sten- och
bronsåldersmänniskornas levnadssätt, och han godtar
bilden av det skånska bronsålderssamhället som
ett utpräglat klassamhälle, där de rika skaffade
sig materialet till sina raffinerade bronssmycken
och -vapen genom att sälja slavar söder ut.
Hans kyska förhållande till det magra
källmaterialet förbjuder honom att anta något
betydande skånskt deltagande i de germanska
folkvandringarna och hindrar honom att gå
längre än till ett kort konstaterande av att även
skåningar deltog i de danska Englands-tågen.
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
