Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Hans utpräglat oromantiska syn på
vikingatågen illustreras av att han som ett fortsättande
av dessa betecknar de vendiska sjörövarnas
plundringar på de danska öarna.
Det senare avsnittet av Skåne-historiens
föreliggande del har författaren kallat "Skåne
i Nordens centrum". Ordet "centrum" är här
dubbeltydigt. Ursprungligen tycks Skåne ha
uppfattats som ett slags strategisk medelpunkt,
att döma av de av skalderna besjungna väldiga
drabbningar som de unga nordiska rikenas
överhuvuden på 1000-talet utkämpade mot
varandra på Skånes mark eller i dess omedelbara
närhet — vid Svolder, Helgeå och Nissan —
och som tydligen stod i samband med det i de
tre länderna framgångsrikt genomförda
nationella enandet men till olycka för oss alla
hindrade dettas fullföljande i form av en nordisk
enhet. Känslan av enhet var dock så stark att
ärkebiskopen i Lund utan motstånd erkändes
även som de svenska och norska kyrkornas
överhuvud och efter upprättandet av
Uppsala ärkebiskopsstol som den svenska kyrkans
primas. Lund blev därmed för någon tid framåt
inte bara Danmarks utan hela Nordens
kulturella centrum.
Av de första lundensiska ärkebiskoparna ger
Ingvar Andersson på grundval av det
styckevis förvånande rika källmaterialet en mycket
levande bild. Han företräder härvid i
anslutning till Lauritz och Curt Weibull en speciellt
skånsk syn på Danmarks medeltidshistoria,
såtillvida som han anser dessa även politiskt
verksamma kyrkofurstars insatser orättvist
bedömda av den danske 1200-talshistorikern Saxo
— som var det slutligen segrande partiets man
och därmed kom att bestämma danskarnas syn
på sitt lands oroliga 1100-talshistoria.
Det skulle inte göra någon skada, om
uppsvenskarna belastade sitt minne med det
märkliga slaget vid Fotevik (1134), där konung
Erik Emune stödd av ärkebiskop Ascer och
hans till stor del skånska parti vann en lysande
seger över motparten som för någon tid framåt
tryggade de klerikala och skånska
synpunkternas dominans i den danska rikspolitiken.
Men det skulle vara oriktigt att av dessa
kortfattade antydningar om innehållet i Ingvar
Anderssons verk dra slutsatsen att detta
ensidigt har ägnats åt den politiska historien.
Författaren har tvärtom åstadkommit en så
bred samhällsskildring som materialet och
forskningens nuvarande ståndpunkt tillåter.
Han har sålunda trängt djupt in i den tidiga
medeltidens agrara och rättsliga förhållanden,
och han meddelar oss allt som är av vikt att
veta om Skånes äldsta kyrkor och deras
tillkomst. I särklass står här Lunds åt Sankt
Laurentius helgade domkyrka, vars majestätiska
skönhet Ingvar Andersson ger den hyllning
den förtjänar och vars murar långsamt höjde
sig över den skånska slätten samtidigt som de
ovannämnda striderna skakade det danska riket
i grunden.
Historieskrivningens mål är både det
kollektiva och det personliga, och Ingvar
Andersson röjer sitt mästerskap som hävdatecknare
i förmågan att balansera det ena mot det
andra. Hans verk är väsentligen en brett lagd
skildring av det skånska bondesamhällets
successiva inglidande i den europeiska
civilisationen, men det ger även åskådliga porträtt av
de personligheter som gjorde de största
insatserna i detta förlopp. Åke Thulstrup
OMDEBATTERAD
VÄRLDSBILD
Arnold Ljungdal: Marxismens världsbild.
Norstedts 1947. 10:—.
Det bästa vitsord, som man kan ge Arnold
Ljungdals bok om marxismen, är att den
kommer att irritera ortodoxa marxister. Ljungda!
talar visserligen om att marxismens
framträdande har försatt den borgerliga vetenskapen
i ett ödesdigert dilemma, han söker här och
där dra ganska snäva gränser mellan borgerlig
kultur och arbetarkultur, och han understryker
att man inte får stirra sig blind på det faktum
att det finns vissa perioder i historien, som
kännetecknas av utjämning och samarbete
mellan klasserna. När han kommenterar
ådals-liändelserna 1931 och dessas följdföreteelser,
är det som om gamle Hegel skulle spöka i
hans ord:
Vi gick hem och gömde allt detta i vårt hjärta. Vi
hade känt en pust från den eviga eldström som går
fram genom historien och förbränner gamla
samhällsformer för att låta nya blomma ur ruinerna.
Men å andra sidan finns det en rad
nyanserade, kritiska avsnitt i Ljungdals bok, där han
söker klarlägga vad som fortfarande är levande
i marxismen.
Det centrala avsnittet behandlar marxismens
historieuppfattning. Det råder inte något tvivel
om att författaren här har valt ut det som har
varit mest befruktande för den vetenskapliga
utvecklingen — inte minst för sociologin.
Ljungdal diskuterar till att börja med en
rad missuppfattningar av den materialistiska
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
