Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Foldal; också en konstnärsparodi, en gammal herre,
luggsliten och inåtvänd, disträ och tålmodig. Kan man
hoppas att Henrikson nu stannar vid Dramaten? Ett
annat kontrastpar var Tora Teje som hustrun och Anna
Lindahl som svägerskan, den av John Gabriel i
ungdomen bortauktionerade. Styckets starka
schematise-ring är ofrånkomlig också i dessa roller: den ena fruset
hatande, den andra sorgset, någon gång bittert
förebrående. Men länge ska man minnas Tora Tejes
ondskefulla leende och Anna Lindahls blida klagan. Två
skuggor utan hopp.
Det stillastående i stycket är en sak, och regin hade
här satt in en skicklig kontrastöt. En annan marighet
är det lättfunnet teatraliska — var finns t. ex. nu längre
den ideallyssnare som ryser för salongssadismen i
Danse macabre, Saint-Saëns gamla bravurstycke? Där
är inte mycket att göra, om man inte som Lars Hanson
med ett suveränt grepp kan göra medveten teater av det
oförhappandes parodiska. Ända till slutakten lyckades
detta. Men den är ganska omöjlig. Borkmans
skogsvandring och död, systrarnas försoning vid liket: det
är inte längre dramatik här, och dialogen spinner bara
vidare på tidigare uppslag. Mot Mörners sista bild
kan sedan anmärkas att den inte lät oss ana något av
det arbetets världsrike som fascinerar Borkmans
fantasi. Det branta fjället klämmer honom, han får ingen
fri utblick. Och inte vi heller, som i stället fått det
konstfärdigt vridna ensamma trädet mitt i blickfältet.
Den förfelade kunskapens träd med två ormslingor?
Eller ett par systerslingor på en och samma förtorkade
kärleksstam? Sånt kan man grubbla över.
Det intressanta med Arthur Millers stycke på Lilla
scenen är att angreppet på fabriksägaren Joe Keller
efter hand utvidgas till en kraftfull uppgörelse med
hela den företagarskara som under kriget satt hemma
och skötte sitt affärsliv. Den enes blod den andres cent.
Millers pjäs är inte utan beröringspunkter med Garson
Kanins som nu går på Nyan. Men vad gäller litterär
kvalitet, människoskildring och scenvalörer ligger den
här förstås skyhögt över.
Joe Keller hör, också han, till livslögnarna. Här är
det familjeomsorgerna som får skyla både egoismen
och den speciella skurkaktigheten. Det är för
familjekontots bästa som Joe blundat för de mindervärdiga
leveranser till flygvapnet som kostat så många unga
män livet. Och av samma skäl har han ordnat det så
att den juridiskt oskyldige kompanjonen och inte han
själv kommit i finkan. För övrigt är han en ärans man,
en hedersprick, en godsint borgare.
Först får vi insyn i den mest trivsamma hemmiljö,
och regissör Carlsten gav här en upptakt av solighet
och semestergemyt som aldrig fick helt förklinga utan
bildade den mest effektfulla underton till de
dissonanser som accentuerades allt starkare och starkare, fram
till slutuppgörelsernas vilda fortissimo. Det var en
mönsterföreställning, helt enkelt, fulltonig och
väl-avvägd som lät dialogens rika broderi — ännu ett
ypperligt översättningsprov av Sven Barthel — komma
fullt till sin rätt, naturligt mänskligt och starkt
gripande. Det var levande realism, så nära man kan
komma. Ett hårt dramatiskt skeende, samtidigt så osökt
tecknat mot denna bakgrund av vardagstrivsel och
fåfänga förhoppningar.
Till sin struktur är stycket mycket enkelt: av typen
de fientliga familjerna och de unga tu som
kontaktfolk. I och med flickans ankomst och sonens frieri är
det för Joe omöjligt att komma ifrån skuldkänningen,
och ännu värre blir det när också brodern till den
ny-vordna fästmön dyker upp; för att kräva rätt för deras
far.
Miller har själv nämnt att han arbetat i två år på
sitt stycke; han har fått lön för mödan, för här är inte
ens en biroll bortslarvad. I de stora rollerna — en rad
fint schatterade porträtt — märktes främst Ulf Palme
som här fått sin väsentligaste uppgift hittills: ett
oavlåtligt spel mellan undfallenhet och ärlighet, ungdoms
blyghet, sårbarhet och ovillkorliga krav när det
verkligen gäller. Palme har ju länge intresserat, för sin
mångsidighet. Detta var igen något nytt och samtidigt
en säreget spänningsrik gestaltning som i all sin
intensitet aldrig ett ögonblick föreföll till manér och
onatur. Fullt i nivå med honom, i de många centrala
scenerna mellan far och son, stod Löwenadler som
denna gång fått en uppgift lyckligt skild från hans
närmast tidigare. En hygglig prick, med grått i syna
och svart på samvetet; en halvgubbe, fegt ljugande
men med övertygelsens kraft. Elsa Carlsson och
Birgitta Valberg gav också vackra prov på rik
nyanseringskonst, liksom Olof Widgren; som vanligt mycket
aparte. Widgren vill man i nyårsgåva önska att få
prestera sig i nånting utanför trasiga själsfacket. Det vore
för galet om en så egenartad begåvning skulle gå och
fastna på något vis.
Dramatikerstudion märker man inte mycket av nu
för tiden, och den enda föreställningen i Stockholm
under hösten gjorde inte mycket vare sig till eller ifrån.
Inte för att Brita von Horns (som radiostycke
prisbelönta) folkpjäs "Jag ska låta höra av mej!" brast i
ambitioner som upputsad thriller, men ärendet förslog
inte riktigt. Den i nästan tre hela akter efterlyste Helin
fick aldrig sådana proportioner i vår fantasi att vi med
tillbörlig spänning deltog i reaktionerna efter hans
försvinnande i fjällvärlden. Emellertid var det en — efter
landsortsturnén — mycket samspelad ensemble denna
gång, och framför allt fäste man sig vid Ebba Wredes
av oro och dunkla hemligheter hetsade, på energiskt
självförsvar inställda hustru samt Toivo Pawlos
visionära smilfink, en salvelsefull stackare som smög sig
över en med sin suggestiva talang.
Soyas "Fan ger ett anbud" är ju numera ett berömt
stycke, men det är märkvärdigt vad hans pekpinne stör.
Allt ska bli så förtvivlat tydligt. Och som
"psykoanalytisk" demonstration är denna hypermoralistiska
valsning med medeltidssymboler för gott och ont onekligen
i konstifikaste laget. I varje fall är det ingen fan som
gett Soya anbudet att spela naiv; honom släpper aldrig
medvetenheten. Som teater besväras stycket av en viss
omständlighet i förberedelserna, men så kommer några
första rangens schackdrag: förstelningen och
hissintermezzot. Boulevardteatern hade givetvis svårigheter med
de många scenbytena, men i gengäld var Erie
Söderbergs piffiga surrealism både effektfull och grann.
Harpbilden var rent av mästerlig. Men det är trångt
där, och dansnumret hämmades redan av detta. Allt
gott sen om Mellvigs belevade djävul, Stig Olins
bekymrade gosse, Ingrid Landgrés sötnos, Karl-Axel
Forssbergs sadistiska bracka, Bertil Berglunds pösiga
Blåskägg. Det var han som satte sprätt på det alltför
stillastående bordssamtalet, där Soya vårdat sig mer
om argumenteringens fullständighet än om
scenaktionens fortgång och behov. Axel Strindberg
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
