Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEATER OCH FILM
Höst av Bengt Blomgren. Hälsingborgs Stadsteater.
Bortom horisonten (Beyond the Horizon) av Eugene
O’Neill. Malmö Stadsteaters Intima scen.
Ritten mot havet (Riders to the Sea) av John Synge.
Göteborgs studentteater.
Två högst intressanta pjäser — en svensk urdebut
och en hos oss ospelad O’Neill — och åter två
frap-panta insatser, man kan gott säga genombrott, från två
förut rätt okända unga skådespelerskors sida — se där
kvintessensen av decembers dramatiska liv i sydligaste
Sverige.
För att börja med den nye svenske dramatikern, så
är han Bengt Blomgren, förut känd som ung
skådespelare från Norrköping—Linköping och Göteborg.
Pjäsen heter "Höst" och hör till de repertoarinslag
som i dessa yttersta dagar fått sedlighetsexpertisen
i Örkelljunga och Hälsingborg att stegra sig och vifta
med hovarna mot teaterchefen Læstadius. Det är en
utmärkelse både för honom och Blomgren. Det är ju
här i landet aldrig det obetydliga som väcker s. k.
offentlig anstöt. Tvärtom tolereras allt kring sexualia,
förutsatt att framställningen är tillräckligt fri från
talang och allvar. "Höst" utgöres av en rad dramatiskt
väl sammanhållna familjeinteriörer från ett av allt att
döma adligt gods någonstans i Sverige. För all del —
dessa interiörer äro inte särskilt uppbyggliga. Envar
på godset bevakar svartsjukt sina ekonomiska och
bekvämlighetsintressen gentemot de andra
släktmedlemmarna. En i syskonkretsen, som är debil och därför ur
stånd att effektivt försvara sitt, utträngs och utnyttjas
praktiskt taget som de andras betjänt. En annan mer
normalt funtad tror sig om att vara artist, men
misslyckas som sådan, blir alkoholist och skär till slut
halsen av sig. Mesta ljuset koncentreras på dessas syster
Maria, som hyser nästan mer än systerliga känslor för
artistbrodern, åtminstone de perioder då inte
svartsjukan mot hans parisiska hustru får dem att slå om i hat.
Innan Maria i slutakten bryter upp från det av henne
numera livligt hatade boet, svär hon denne broder evig
vänskap — men då han minuten efteråt ligger badande
i sitt blod, står hon inte ut med synen utan flvr i öppen
avsky utan att ens göra ett försök att rädda honom.
Man är så van att skjuta undan allt obehagligt i
familjen, att det inte förvånar oss. "Inte behöver vi tala om
det nu, det där kan vi väl tala om en annan gång."
Namnet Agnes von Krusenstjerna tränger sig på. Ja,
ämnet är gemensamt, men det är säkert självsett hos
Blomgren. Han har inget av von Krusenstjemas stil,
varken det gnistrande hatet eller den lystna
avslöjar-triumfen, som ge hennes böcker deras fosforfräna
kallglans. Tvärtom tycker jag att det mest påfallande hos
Blomgren, utom den tekniska skickligheten, är den
kyska soberhet, varmed det ömtåliga ämnet framställts,
och den från en så ung man rent överraskande
objektiviteten. Något försök till sociologisk förklaring,
varför det är som det är i det slagets familjer, gör ju icke
Agnes von Krusenstjerna, och det gör Blomgren ej
heller. Det vore väl annars ej omöjligt. De tre första
huvudfaktorerna äro tydligen den relativa
sysslolösheten, som följer med vanan att passas upp av tjänare,
känslan av isolering i ej jämbördig omgivning och den
"övermänniskomoral" som springer ur känslan att stå
över småborgerliga fördomar. Sysslolösheten föder
kättja, isoleringen ger densamma incestuös inriktning
och övermänniskoinställningen avlägsnar den broms,
som gängse sexualtabun annars skulle sätta. Kommer
så härtill som fjärde faktor den smygande känslan av
social osäkerhet och som femte den traditionella över-
betoningen av börden, så förstår man gott, att alla går
och bevakar varandra som hökar, så att ingen av de
andra må roffa åt sig mer av arvet. Det är emellertid
lika gott att Blomgren ej låtit sig fångas av några
teorier, vare sig av sociologisk art eller kvasimedicinsk
("degeneration") eller teologisk ("frånvaro av
nåden"). På Ibsens och Mauriacs stigar hade han lätt att
trampa fel, på sin självsyns platå kan han stå
oan-griplig.
Föreställningen i Læstadius’ regi var förebildlig. Och
framför allt tjusade Annika Tretows Maria. Tjusade
är rätta ordet, med det äktas tjuskraft, hur beklaglig
man än kan tycka att den typ, som hon framställde, är.
Det stod ett moln av tanklöst lättsinne och lika tanklös
egoism kring henne redan vid första entrén när hon
hoppade rakt ur nygifte äkta mannens tröttkörda famn
ut i svågerns knä, och sedan utvecklades hela spektret
fram till klimax i sista akten, där hon nervöst blåser
cigarrettrök med gapande mun, under dunkla
hänsyftningar, hård, slagen, men fortfarande farlig, som en
katta, trängd i ett hörn. Rune Turesson som
älsklingsbrodern visade också god inlevelse, men hans
karakteriseringsförmåga är ju inte så stor. Siv Thulins
bortskämda och hjärtlösa ungflicksflapper skar däremot
in en skarp profil på näthinnan. Också flera andra
rollprestationer voro goda. Hurudant detta sällskap var,
så ingalunda var det otroligt. Och mitt i fördärvet var
det på sätt och vis vackert, det hela — med allt livs
ohjälpliga skönhet.
I O’Neills "Bortom horisonten" var det Eva Stiberg,
som kom med den överraskande rolltolkningen. Hon
spelade grannflickan till en lantgård, där det går två
bröder —■ Oscar Ljung och Jan-Erik Lindqvist — den
förste ämne till bonde ut i fingerspetsarna, den andre
en utlängtare med fjärran länder i hågen och en
diktbok i handen för jämnan, som Dick Miller i "Ljuva
ungdomstid" eller O’Neill själv i sin egen ungdom.
Flickan väljer denne andre, för han representerar på
sätt och vis det overkliga för henne, och även hon har
sin längtan till ting bortom horisonten ... och så blir
det han som stannar på gården och gifter sig med
henne, medan den jordbundne brodern går till sjöss.
Där kunde mången mindre författare satt punkt och
happy end. För O’Neill är det bara startpunkten.
Poeten gör naturligtvis trots alla lovvärda försök en
slät figur som lantbrukare, det går utför med gården,
hustruns kärlek byts i förakt inför påfrestningarna och
hennes förhoppningar och längtan sträcker sig nu i
stället mot den frånvarande brodern, som väntas
komma hem förmögen och som en gång älskade henne även
han. Han kommer mycket riktigt, på två korta besök,
men nu är hans förälskelse övervunnen, och när han
och hon omsider nästan tvingas ihop av brodern på
dennes dödsbädd, så är kärleken slut också för henne
och föreningen blir tragik, långt ifrån att förnimmas
som happy end.
Eva Stiberg segrade liksom Tretow redan i första
tablån, genom den hängivenhet och värme, varmed
hon spelade ut i dess kärleksscen. Så slitningen i
vardagen: det stora utbrottet då hon kastar sanningen i
ansiktet på sin man; nedtrampningen då den andre
flyr henne: en envis gnista av hopp som håller sig kvar
på botten: och den absoluta tomheten till sist, då också
den släcks. Lika intelligent uppfattat som enkelt och
gripande genomfört. Jan-Erik Lindqvist gjorde också
en vinnande prestation, ehuru lidande av en viss
skygghet, som gjorde kärleken till brodern och till barnet,
som också figurerar på scenen, trovärdigare än uttryc-
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
