Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Henry James: ”Europa”. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"EUROPA"
båda övriga. Hennes förberedelser bestod bara
i denna fiktiva söthet — det vill säga
uteslutande däri, om man inte räknade med
någonting som jag i tysthet genast gissade
mig till: hennes upproriska lilla längtans
livslånga, hemliga, lidelsefulla värk. De åldrades
alla med sin reslängtan, men hos Jane var den
häftigast. Hon kämpade med den på samma
sätt som människorna i Brookbridge vanligen
kämpade med det de tyckte om, men nu när
ödet hotade att hindra henne från att göra vad
hon inte önskade och som därför måste vara
hennes plikt — att stanna hemma i stället för
Maria — föreföll det mig som om hon skulle
ha blivit inte så lite förbryllad. Det var hon
som i de ordalag jag har citerat framställde
Beckys fall och Beckys affinitet med resan
som de mest otvetydiga. Modern hade
dessutom ännu mer att säga om problemet i det
stora hela.
— Jag önskar av varmaste hjärta att de
ska resa, jag helt sonika kommenderar dem
att fara, förklarade den gamla damen från
sin kantiga stol. Vi har talat om det så ofta,
och av mig har de fått en så klar redogörelse
— gång på gång har jag underhållit dem med
det — för vad man bör se och njuta. Om de
tidigare har haft alltför många plikter som
inte kan lämnas vind för våg, så kan tiden
nu vara inne att erkänna att det också finns
många plikter som måste uppsökas. Vart vi än
far kan vi finna sådana — det påminner jag
flickorna om ständigt. Och det finns en plikt
som kallar dem till alla dessa underbara länder,
på samma sätt som den, i sin rätta tid, kallade
deras far och mig — om det också bara skulle
gälla att för kommande år lagra samma förråd
av sällsporda intryck, samma rikedom av
kunskaper och samtalsämnen som jag sedan min
återkomst har funnit mig lycklig nog att äga.
Mrs Rimmle talade om sin återkomst som
om någonting från i förfjol, men döttrarnas
framtid skulle på något vis, i enlighet med en
annan lag, få de stora perspektivens, den
ändlösa eftersmakens format. Fast jag inte var
fullt på det klara med vad jag tyckte, föreföll
mig till och med detta första intryck av henne
en smula oroande; det fanns en stor och
fridfull vrånghet, en besk och envis förtegenhet
med den innersta avsikten, i hennes utblickar
över tidsskedena.
— Ja, det gläder mig verkligen att ni inte
tänker uppskjuta saken ytterligare, sade jag
till miss Becky innan vi avlägsnade oss. Och
vem än som bör fara, fortsatte jag i den
förstående anda som de goda systrarna redan
uppfyllt mig med, är jag liksom familjen
alldeles övertygad om att ni bör göra det. Men
jag anser givetvis att allesammans bör göra
det. Antagligen hade jag en känsla av att jag
borde mildra mitt allvar; men där fanns något
som inte kunde undvikas. Jag måste ha haft
någon oklar föraning.
— Har ni själv rest omkring mycket i
Europa? minns jag att miss Jane frågade.
— Inte så mycket, men jag hoppas att det
ska bli mer. Så vi kanske träffas, föreslog jag
uppmuntrande.
Jag minns att detta väckte någonting till liv
— något som antydde mottaglighet för
uppmuntran — i de mera uttrycksfulla bruna ögon
som miss Jane huvudsakligen hade att tacka
för att hon var den söta systern.
— Var då, tror ni?
Jag försökte tro någonting.
— Ja, vid de italienska sjöarna — Como,
Bellagio, Lugano. Jag kände ett visst välbehag
när jag fick räkna upp namnen för dem.
— "Sublime, but neither bleak nor bare—
nor misty are the mountains there!" andades
miss Jane lågt, medan systern såg på henne
som om hennes kännedom om den lyrik som
anknöt till ämnet förvandlade henne till den
intressantaste företeelsen i det sceneri hon
framkallade.
Men miss Becky vände sig efter ett
ögonblick till mig.
— Känner ni till allting ... ?
— Allting?
— I Europa?
— Ja visst, skrattade jag, och dessutom ett
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
