Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Henry James: ”Europa”. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRY JAMES
är det inte ofattbart egendomligt? frågade min
svägerska.
— Inte det minsta. Visste vi inte i Janes fall
att Europa skulle ge henne tillfälle att finna sig
själv? Oeh genom Europa har Becky också
gjort det.
— Ja, det vill jag lova! suckade min
svägerska med överseende. Men hur skulle det gå
med henne om hon kom dit?
— Det skulle jag ofantligt gärna vilja se.
Och så småningom får vi se det.
— Tror du verkligen att hon far till slut?
— Säkert. Hon måste.
Men min väninna skakade det ifrån sig.
— Det gör hon aldrig.
— Hon gör det! genmälde jag med ett
skratt. Men ögonblicket efteråt sade jag: Och
vad säger den gamla damen?
— Om Janes uppförande? Inte ett ord —
talar aldrig om saken. Nuförtiden säger hon
mycket mindre än förr — tycks bara vänta.
Men jag tror att hon tänker.
— Och — menar du — vet?
— Ja, hon vet att hon är övergiven. Hon
sitter där i sin tystnad och erfar det.
— Är det på det sättet som hon låter Jane
sota för det? Men nu blev jag mera allvarlig
till sinnes. Men kära hjärtandes — hon gör
henne arvlös!
När jag i juni följande år återgäldade min
svägerskas besök, var det första jag fick syn på
i hennes lilla vita förmak en gestalt som till min
stora häpnad för ett ögonblick tycktes mig vara
mrs Rimmles. Sedan jag anlänt hade jag varit
uppe på mitt rum och gick ner efter att ha klätt
om mig; den uppenbarelse som jag talar om
hade under tiden tagit skepnad. Tvetydigheten
i dess natur varade emellertid bara några
sekunder — jag hade trott Becky vara modern,
eftersom jag inte kände någon annan person av
så framskriden ålder. Beckys ålder var
fullkomligt slående; den hade tagit ett långt steg
framåt, ehuru hon egendomligt nog nu, när hon
oåterkalleligen fått säte och stämma i den, hade
en vissnad klarhet över sig som jag knappt hade
lagt märke till hos henne tidigare. Jag minns
att jag vid detta tillfälle hängav mig åt två
tysta iakttagelser: den ena gick ut på att jag
hittills inte varit medveten om att hon var så
överväldigande lik sin mor, och den andra
innebar, som jag i julas hade sagt till min
svägerska, att "Europa", fast det endast nådde
henne via Janes sinnen, till slut verkligen hade
gett henne tillfälle att finna sig själv, hade
släppt ut henne. I själva verket var hon "ute"
på ett sätt som detta sammanträffande i unik
form illustrerade: så ofta jag än hade varit
i Brookbridge, var detta första gången som
jag hade träffat henne utanför moderns
förmak. Frånsett den mera markerade åldern,
som man måste vänj a sig vid, var det
förmodligen ytterkläderna, och i synnerhet den enkla
lilla kapotthatten, som företedde likheter med
det trånga sobelfodral och den gamla kufiska
huvudbonad som jag i det vita huset bakom
almarna sedan gammalt hade förbundit med
den oföränderliga gestalten i den kantiga
stolen. Givetvis började jag genast tala om
Jane, visa mitt intresse och fråga efter nyheter;
vilket hon besvarade med ett leende, men inte
alls på det sätt som jag hade väntat mig.
— Det är egentligen inte det ni vill veta
— var hon är, vem hon är tillsammans med,
hur hon klarar sig och vart hon ska fara
härnäst — nej, inte alls! Och den
beundransvärda damen gav till ett skratt som på något
sätt var både lätt och vemodigt — vemodigt
med en särskild, egendomlig och lång trötthet.
Vad ni vill veta är när hon kommer tillbaka.
Jag skakade på huvudet mycket vänligt,
men utifrån en rikedom av erfarenhet som jag
smickrade mig med att betrakta som
jämbördig med miss Beckys.
— Det vet jag. Aldrig.
Vid detta växlade miss Becky med mig en
innebördsrik blick.
— Aldrig.
Tigande hade vi ett kort, upplysande
tankeutbyte om saken, och när det var över tycktes
hon ha berättat de intressantaste ting för mig.
— Och hur står det till med er mor?
frågade jag sedan.
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
