Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Henry James: ”Europa”. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EUROPA"
Hon tvekade, men slutligen svarade hon med
samma stillhet.
— Med mor är det bara bra. Ser ni, hon är
inte längre levande.
— Men Becky! inföll min svägerska
bed-j ande.
Becky vände sig dock enbart till mig.
— Kom och se själv om hon är det. Jag
tror inte att hon är levande — men Maria är
kanske inte riktigt lika säker på saken som jag.
Men kom och bilda er en egen uppfattning och
säg vad ni tror.
Det var nya toner, och jag kände mig en
smula osäker.
— Men jag är ingen doktor!
■—- Nej, gudskelov — det är ni inte. Det
är därför jag ber er komma. Och nu tog
hon adjö.
Jag höll ett ögonblick kvar hennes hand i min.
— Ni är mer levande än någonsin!
—• Jag är mycket trött. Hon besvarade det
med samma leende, men för att komma från
Becky var det mycket sagt.
IV
"Inte levande", just så såg mrs Rimmle ut
när jag följande dag, i enlighet med mitt löfte,
kom på besök och fann henne tillsammans med
miss Maria på hennes vanliga plats. Fastän
tärd och hopsjunken intog hon fortfarande sin
högryggade stol med en iakttagbar teoretisk
upprätthet, och hennes intensivt åldrade ansikte
— i förening med någonting oförfärat som
tillhörde själva hennes väsen och var verksamt
även på detta yttersta — kunde ha tillhört
någon uråldrig suverän, av otydbart kön,
framtransporterad att visas för folket såsom
en vederläggning av ryktet om utslocknande.
Mumifierad och vidögd såg hon på mig, men
jag hade inte något intryck av att hon urskilde
mig. Denna gång hade jag kommit utan
svägerskan, som öppenhjärtigt ursäktat sig — och
också det var för att komma från en dotter av
Brookbridge mycket sagt — med att hemmet
hade blivit alltför plågsamt att besöka. Stackars
miss Maria hälsade från miss Becky och an-
förde att hon inte mådde bra — och det
föreföll mig säga mer än något annat. I de övrigas
frånvaro fick tillfället en speciell färgton; men
jag talade i fem minuter med miss Maria och
märkte att hon nu — frånsett att hon på eget
bevåg inte nämnde någonting om Jane
-—-talade som om modern hade förlorat både
hörsel och känsel, och fullkomligt ohämmat
och tydligt, fast mycket fördelaktigt, yttrade
sig om hennes tillstånd.
— Hon har sett fram emot att ni skulle
komma och gläder sig mycket åt ert besök,
sade hon medan den gamla, utan minsta ljud
eller rörelse, lät blicken uttryckslöst stanna
vid mig.
Det var ju inte mycket som höll mig kvar;
men då jag steg upp för att gå blev jag varse
att det var mer än jag hade förmodat. När jag
kom fram för att ta adjö visade mrs Rimmle
tecken på medvetande.
— Har ni hört om Jane?
Jag tvekade, medveten om mitt ansvar, och
appellerade till Marias ansikte för att få
ledning. Men Marias ansikte var bekymrat och
uteslutande inriktat på modern.
— Om hennes liv i Europa? frågade jag
då tämligen hjälplöst.
Den gamla damen vände sig nu till mig
med en bestämdhet som kom mig att känna
mig stupid.
— Hennes liv? Och vid detta andra försök
kom rösten fram starkare. Hennes död, om
jag får be.
— Hennes död? ekade jag, innan jag hann
hejda mig, med ett ogillande tonfall.
Miss Maria lät höra ett oklart ljud av plåga,
och jag märkte att hon vände sig bort, men
det märkliga i moderns lilla outsläckta gnista
höll mig fången.
— Jane är död. Vi har hört, sa mrs Rimmle.
Vi har hört från — vem är det vi har hört
från? Hon hade helt och hållet vaknat till
liv — hon vände sig till dottern.
Den stackars människan inställde sig,
mörkröd, på pliktens plats.
— Från Europa.
2 BLM 1948 II
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
