Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Margit Abenius: Sångarönskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
En liten löjlig liknelse har kommit för mig: själen
är som en sådan där leksak, en boll med gummisnöre i,
som knytes kring fingret. En sådan boll kan ägaren
ej tappa, ty när den kommer för långt bort, drager sig
det elastiska bandet samman, och bollen snuddar vid
handen. Vi äro på samma sätt fästa vid Guds finger,
och bandet, som binder oss, är Guds kärlek till oss
(icke vår till honom). Lugnt kan vår själ slumra in
och glömma Gud: hon skall väckas av beröringen av
hans hand.
I båda fallen ligger en svårutsagd erfarenhet
bakom orden, men hur olika kommer den inte
fram i språket! Hos Anita Nathorst ges
bildens moment oförmedlade, aforistiskt outförda:
faktum är där, en smula hårdhänt ditslängt.
I Karin Boyes grepp blir bilden — trots att
den är en liten, löjlig liknelse — mycket mera
vek och skir och framför allt genomtänkt och
gestaltad. Själens bundenhet vid Gud har hon
måst tänka fram till genomskinlighet och
intellektuell pregnans.
Om klarheten är ena sidan av Karin Boyes
utrustning ■—- en klarhet som särskilt i
dagböckerna kan komma läsaren att studsa — så
är den andra hennes jordförbundet starka
livskänsla. En hög medvetenhet eller bättre:
känsloklarhet är kanske det för hennes
diktar-art mest säregna, och just denna känsloklarhet
gör att själva personlighetsbildningen så
enastående tydligt avtecknar sig i hennes diktning.
Bilder hämtade från det växandes värld är
genomgående för Karin Boye. Vare sig hon
talar den kristna mystikens språk eller den
hedniska livskänslans, är fröet som sprängs,
knopparna som brister, den spirande örten och
det ofödda trädet som våndas under jorden de
symboler hon helst tillgriper. Och valet av ord
går tillbaka på en egenart hos henne själv.
Hennes livskänsla var vegetativ: hon kände
sig själv som en växt, bokstavligt,
ursprungligt. Var och en som har sett henne uppleva
naturen måste förstå att det var så. Till sin
typ avgjort introvert ger Karin Boye — liksom
Vilhelm Ekelund •— inte sällan uttryck åt
tanken att man av andra världar och varelser
endast djupt fattar det som har släktskap med
en själv: "Endast havet kan havet se." Hennes
känning med det ömtåliga och vardande i den
egna personligheten var lika stark som
förmågan av mystiskt inträngande i andras väsen,
d. v. s. naturligtvis i dem som hon
överhuvudtaget hade möjlighet att förstå. Men omvärlden,
dessa andra, fattar hon inte i deras bredd och
komplicerthet, utan inifrån en trång personlig
synvinkel — vad hon tillägnar sig hos andra
är idén, den personliga hållningen. Hennes
eget väsen ger intryck av mänsklig rikedom,
av djup och höjd, men däremot icke av bredd
eller frodighet. Frihetspasset som Hj almar
Gullberg talar om i sin nenia har förvisso varit
hotande trångt.
En sida av Karin Boyes känslighet var den
estetiska mottagligheten för ord och klanger.
På nordiska seminariet i Uppsala citerades en
gång i något sakligt sammanhang Karlfeldts
rad: "En fest bereds. Förgyllda äro löven," —
den kom tårarna att spontant flöda hos Karin
Boye. I sin uppsats om barndomens roliga
böcker har också författarinnan berättat om en
tidig och märklig estetisk upplevelse. Hon hörde
en kväll genom sängkammardörren sin far läsa
Heidenstams "Spåmannen" högt för sin hustru.
Vad det var för en bok visste hon inte då:
Jag låg andlös för att höra vart ord. Sällan har en
bok gripit mig så in i märgen. Diktens mytologiska
färg vållade inga svårigheter — i mytologin var jag
tidigt hemmastadd — men hur mycket jag för övrigt
fattade, är inte gott att veta. Efteråt sökte jag efter
den på pappas hyllor utan att finna den, men hela
tiden ringde dess ord i mina öron, och jag skälvde
som inför en helgedom, när jag tänkte på dem. Det,
som så bränt sig in i mig var scenen, där erinnyerna
tala: "Ett vissnat blad föll från tidens träd. — Ett år
av mörker." Och så ropet: "Eurvtos!" Sedan
åter-"Ännu ett blad föll från tidens träd. ■— Ännu ett
år av mörker." Varför detta skakade mig så i mitt
innersta, förstår jag inte — antagligen var det av
rent estetiska skäl.
Om sitt sätt att dikta har Karin Boye bland
annat berättat att hon formade orden med
läpparna och så att säga smakade på dem, och
när hon i dikten "Havsbön" talar om "den
salta och runda klangen" hos poesins
modersord, så hänför sig ju karakteristiken inte bara
till hörselns område.
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
