Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Margit Abenius: Sångarönskan - Hans-Joachim Schoeps: Ernst Jünger. Översättning av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNST JüNGER
Om den cykliska dikten "De sju
dödssynderna" berättade Karin Boye för en vän att
den hade svårt att foga sig för henne. Men
hon trodde på sin ingivelse och målade med
rörelser hur den arbetade sig fram långsamt,
"droppvis". Och kanske ger just detta ord,
"droppvis", en nyckel till Karin Boyes sätt att
dikta. Under den lidelsefulla tankebrottning,
den hårda Jakobskamp som hennes liv innebär,
pressas dikterna fram som droppar — droppar
som vidgas långsamt till sin tyngd och sitt fall
och som har något av det på en gång mörka
och genomskinliga som fanns i hennes röst
— en vacker altröst med en ljus eller i varje
fall klar timbre och ovanligt distinkt
artikulerad. Det var en själviakttagares mycket
medvetna röst; den gav intryck av en som har sig
själv i sin hand men måste bemöda sig om att
ha det. När man hör den i hennes dikter kan
man stundom få en förnimmelse liksom av sega,
slitstarka, härdiga tågor. Till och med i de fall
då dikternas själ är mer besläktad med den
häftigt förtärande lågan är känslan hårt tyglad.
Men det är en jämvikt som är så strängt
tillkämpad att den gör intryck, inte bara av styrka,
utan också av ömtålighet. Ömtåligheten hos
den som bär "en etsad skål av klingande glas".
Kanske kunde man till sist säga att
slagrutan — i författarinnans egen dikt med detta
namn — är den bästa sinnebilden för hennes
diktartyp och ingivelses art; de gjorda
iakttagelserna tycks naturligt leda fram till den:
slagrutan som sökande men villigt och till sist
oemotståndligt, styrd av ett medvetande men
styrd långt mer av dunkla krafter, böjer sig
mot det jordkalla källsprånget under granit
eller hårdtrampad mark:
Där slagrutan sänker sig
går källådern fram,
en knutpunkt för ödet,
en allvarsam ...
Ovanstående utgör ett utdrag ur ett kapitel om Karin Boyes lärospån som diktare,
ämnat att ingå i en påbörjad biografi.
HANS-JOACHIM SCHOEPS
ERNST JüNGER
En diktare och tänkare, som kompetenta
bedömare räknar till den tyska prosans största
mästare och ställer vid sidan av Heinrich
von Kleist och Franz Kafka, är hittills
knappast känd i Sverige. Jag menar Ernst Jünger,
frontofficeren, skyttegravskämpen i det första
världskriget, han som erhöll Pour le mérite
för tapperhet, under mellankrigstiden var
talesman för den unga nationalismen och under
Hitlerregimen var deciderad motståndare till
"de mindervärdigas herravälde".
Jüngers bestående betydelse kommer
troligen att förknippas med ett teoretiskt verk,
som utmärkes av ett beundransvärt,
kristallklart språk; det bär titeln "Der Arbeiter /
Herrschaft und Gestalt" (Hamburg 1932). Det
rymmer en vision av människans nederlag
genom den moderna tekniken, ett nederlag
som först erhåller sin egentliga bekräftelse
i atomsprängningens tidsålder. Om Karl Marx
har sett proletariatets öde däri att
människan i stället för att ha fritt förfogande
och kontroll över sina arbetsprodukter
förslavas och behärskas av dessa, utvecklar Jünger
vad detta herravälde har för följder för det
mänskliga medvetandet i en teknokratisk värld.
Den av marxisterna eftersträvade förändringen
av produktionsförhållandena kan i grunden
ingenting ändra i "världens organiska
konstruktion", som tekniken som ny efterkristen
världsmakt genomför, i sin tjänst intvingande
människan, ända till hennes kroppsliga ytt-
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
