Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - E. Bendz: Sjuka genier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. BENDZ
SJUKA GENIER
Det är tydligt (och väl bekant från åtskilliga
fall i Sverige) att ingen fullt säker grund
finnes för bedömandet av vissa litterära
personligheter, vare sig för en estetisk
värdesättning eller framför allt ur synpunkten av deras
funktionsart, utan hjälp av de upplysningar,
som psykiatrin och psykoanalysen eventuellt
kan lämna. Risk föreligger eljest för grova
missförstånd eller diskussion på lösa boliner.
Edmond Jaloux berör i sin 1946 utkomna
essaysamling "D’Eschyle à Giraudoux" även
den till synes oförklarliga gåtan varför
Rimbaud ett tu tre slutade skriva och gjorde en
lika dramatisk sorti ur litteraturen som hans
debut var meteorlik och häpnadsväckande. Han
påstår att Rimbauds "avmattning" efter en viss
ålder var "nästan slutgiltig". Den var absolut
slutgiltig! Man kan ungefär på året uppge när
den inträdde. Han talar vidare om "den avsky
Rimbaud alltsedan dess hyste för all litteratur".
Det är si och så med det. Rimbaud gjorde efter
tio års paus förtvivlade försök att ta upp sitt
författarskap igen i form av reserapporter och
pressartiklar, allt under beklagande av att han
så länge försummat sin litterära talang. Han
misslyckades visserligen totalt även i dessa
ytterst enkla ansatser. Varför? Han begrep inte
själv orsaken! Jaloux berör också Racines och
Mallarmés långa tystnadsperioder. Men någon
förklaring till varför dessa och vissa andra
skalder för en viss tid eller för alltid förlorade
sin ingivelse lämnar han inte — utöver några
ord om att saken troligen "främst hänger
samman med att deras känsloliv och bildskapande
fantasi försvagats: det är något som inte
vibrerar längre; det som lyste har slocknat, det
som tonade har förstummats". Det måste finnas
en förklaring, naturligtvis olika i varje särskilt
fall, till sådana företeelser. Men det gäller att
gå till grunden! Låt oss ge psykiatern ordet
— men en psykiater, som samtidigt är
bok-synt, lika hemma i poesi som i facklitteraturen
och därtill en utmärkt skribent.
De tre fall d: r Jean Fretet behandlar i sitt
nya verk "L’aliénation poétique" (Paris, Janin)
är Mallarmé, Rimbaud och Proust. Ett
slutkapitel är ägnat åt mystikernas nådastånd,
Pascal, Stendhal, Baudelaire och Nietzsche,
samtliga psykopater. Det är emellertid
nödvändigt att först kasta en blick på den inledande
översikten.
Var författaren har sina litterära sympatier
och sina utgångsidéer ses strax av följande,
de Chateaubriand hade besökt Vaucluse och
skriver i ett brev:
Källan är värd sitt rykte, men den pryda Laura
och skönanden Petrarca förstörde den för mig. Jag
trodde jag skulle bryta nacken av mig, när jag
försökte klättra uppför ett berg.
I hans Memoarer låter det så här:
I fjärran hörde man tonerna från Petrarcas luta,
en ensam canzone, som ännu ur graven tjusade
Vaucluse med sitt odödliga vemod.
Författaren kommenterar:
Att spela förtvivlad det var just också ett sätt att
skaffa sig vapensköld, när man har turen att födas
med fyra anors dårskap! En underlig humbug, då
man är lycklig nog att tillhöra en otvivelaktigt tokig
familj, där en begår självmord vid tjugu års ålder
och en annan dör i klart intygad galenskap. Hellre
än att prisa Herran för detta avundsvärda släktlyte
och lämna pennan åt sitt snille går karlen och övar
sig i kriaskrivning!
Och så är det med hela den franska poesin
från Boileau till Leconte de Lisle: kvävd
under logikens, vältalighetens och
formreglernas dykarklocka; det lilla som finns får sökas
3 BLM 1948 II
113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
