Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Hans-Joachim Schoeps: Ernst Jünger. Översättning av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS-JOACHIM SCHOEPS
princip symboliseras i "Överj ägmästarens"
gestalt: mot honom står den maktlösa
treenigheten Ordet, Friheten, Anden. Men Överj
äg-mästaren är en terrorns virtuos, som levererar
skräcken i små doser, vilka han så småningom
ökar i avsikt att uppnå en förlamning av varje
motstånd. I denna berättelse skildras i
förklädd form tillståndet år 1932 och
maktövertagandet, likaså de stora segrar som vinnes
av "jägmästarnas och jägarnas folk från de
mörka skogarna", och slutligen det sista slaget,
där Överj ägmästaren segrar och allt går upp
i lågor. "Av förintelsens alla fasor steg bara
det gyllne skimret upp mot marmorklipporna."
De båda bröderna, som boken berättar om,
måste fly över havet in i fiendernas land. Ur
ett kapells ruiner tätt invid hamnen hör de
bakom sig en sång, som slutar med orden:
Weil denn kein Mensch uns helfen kann
Rufen wir Gott um Hilfe an.
Detta är nu ett slut som tillåter slutsatser,
vart den efterkristne nationalisten Ernst Jünger
under intrycken från Hitler-tiden kommit
tillbaka — också om Paetel säkert har rätt i att
Jünger inte helt enkelt åter blev "liberal". Hur
det än må förhålla sig med detta anropande
av Gud: avskaffandet av individualismen som
livsform i arbetartidsåldern har säkerligen inte
varit hans sista ord. Ty hans krigsdagbok av
1941, "Gärten und Strassen", den sista hittills
synliga boken av honom och en av de mest
lästa böckerna i de tyska militärbiblioteken
i Europa, är inte en krigares dagboksblad utan
snarare en civilpersons, skrivna mitt i ett krig.
Där berättas hur kapten Ernst Jünger som
platskommendant i Laon tar katedralen och
bibliotekets bokskatter under sitt samvetsgranna
beskydd. Det var förvisso ingen "boche" som
med militärstövlar klampade fram över franskt
kulturgods — det är det intryck man får av
besättningsofficerens i Laon meditationer.
Det viktigaste stället i boken är väl detta:
Vid vissa skiljevägar i vår ungdom kan Bellona
och Athene visa sig för oss, den ena med löftet att
lära oss konsten hur man leder tjugu regementen
i drabbning, medan den andra lovar oss gåvan att
sammanfoga tjugu ord så att en fulländad sats bildas
av dem. Det kan hända att vi föredrar den senare
lagern, som blommar mer sällsynt och svårupptäckt
på klippavsatsen.
Völkischer Beobachter tog i sin kritik fasta
på detta ställe och anmärkte i anslutning
därtill: "20 regementen är för oss alltjämt av
större betydelse." Förre aktivisten Jünger, som
vände sig mot inre områden, fattade det andra
beslutet. Om han ska förbli inom den estetiska
sfären eller genom den etiska sfären ledas över
till det religiösa området, måste vi avvakta.
Hos en man av hans rang är det senare
sannolikare.
De båda sistnämnda böckerna hör till de
viktigaste som under Hitler-tiden publicerades
i Tyskland. Neue Zürcher Zeitung skrev, att
de var makalösa inom den samtida tyska
litteraturen. Och den ansedda engelska tidskriften
19th Century and After (januari 1946) gick än
längre, när dess utgivare skrev apropå dessa
bägge böcker:
Tysklands genius har ansikte mot ansikte med
katastrofen börjat återfinna sig själv. Här föreligger
de första vittnesbörden om efterfascistiska
tankegångars existens.
I själva verket är vägen från skriften "In
Stahlgewittern" till "Gärten und Strassen",
Jüngers senaste bok, mycket spännande; den
vittnar om en andlig utveckling, som är mycket
omfattande och fruktbar. Må så vara att
mången stridbar tysk aktivist och färdkamrat
till Jünger från republikens dagar kan förarga
sig över denna utveckling. För honom själv
gäller de Nietzsches ord som Karl O. Paetel på
goda grunder satt som motto över sin skrift:
"Om vi måste anställa en omprövning av
någon, låter vi vederbörande hårt få umgälla
det omak han därmed gjort oss."
Översättning av Johannes Edfelt.
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
