Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Oscar Reutersvärd: Om Cézanne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR REUTERS VÄ R D
skräck i Aix med sina läror. Vid sidan av sin
filosofiska verksamhet försökte han utgrunda
konstens alla effektiva verkningsmöjligheter.
Han blev den förste estetiker av facket som
vågat hävda att en resolut omvärdering eller
avvikelse från naturobjekten måste ske i ett
uttrycksfullt konstskapande. Målaren borde
undvika exakta lokaltoner, korrekt perspektiv,
porträttmässighet, detalj skärpa; han betonade
det skissartades suggestionskraft. Denne
oansenlige småstadsprofessor föregrep t. o. m.
punkt för punkt kubismens program. Han
påpekade det tröttande i att finna alltför mycket
reminiscenser av naturen i en målning; en bild
borde formalt äga en enhetsskapande gestalt,
det visuella fältet geometriserades med fördel
för att få del av den abstrakta formens "kalla
skönhet". När Souriau predikade dylikt på
fakulteten och konstskolan i Aix uppfattades
det som dårerier. Men för Cézanne var dessa
lärdomar utan tvivel det hemliga vapen, som
hans konstnärskolleger på åttiotalet så
begärligt fikade efter.
Souriau uppehöll sig också vid varma och
kalla färgers stereoskopiska effekter och inte
nog därmed. Han angav som lämpligt i en
komposition att göra bakgrunden blå och
samla röda och gula föremål där framför. Det
är inte möjligt att Cézanne målat sitt halva
hundratal fruktstilleben mot blå fond
oberoende av Souriaus anvisningar. Och vi kan
betrakta ett av resultaten, Nationalmuseitavlan.
Frukterna rullar ut ur duken. Medan den blå
amorinen står stadigt på sin plats. Men i
svartvitreproduktionen försvinner detta koloristiska
motsatsspel.
Lika förvånande är Schildts försök att
"avliva legenden om Cézannes abstrakta
arbetsmetod" genom att förneka att Cézanne
medvetet skulle kubisera bildelementen i sitt senare
måleri. Tydligen stödd på ett påstående hos
Rewald säger författaren om Cézanne: "Han
använde aldrig geometriska figurer,
perspektivsystem eller försvinningspunkter vid
horisonten." Vad har Schildt sett av denne målare,
som övar sitt starkast suggererande inflytande
på betraktaren genom en upphuggning i bilden
av blockartade figurationer lydande under ett
konsekvent tillämpat, "försvagat" perspektiv
med egendomligt fördröjda flyktlinjer. När
Cézanne i ett av sina brev råder Bernard att
"tolka naturen med cylindrar, koner, sfärer,
det hela satt i perspektiv", bortförklarar Schildt
detta yttrande genom att förfäkta att Cézanne
missförstod sina intentioner, d. v. s. blott
inbillade sig att han geometriserade sina bilder
och satte dem i perspektiv!
Vidare konstaterar Schildt att Cézanne
ingalunda är den reflekterande och metodiske
målare, som man tidigare enats om. Han är
den naive artisten, som blott litar till sitt öga
och sina känslor, hans arbete är en "intuitiv
process", hans målningar "uppstår av sig
själva". I stället gör Schildt de spontant och
halvmekaniskt arbetande impressionisterna till
strängt vetenskapligt laborerande andar och
har därmed ställt det mesta på huvudet. Hur
vi hädanefter skall förstå Cézannes böjelse för
principiella debatter, hans dogmatiska
uttalanden, hans misstro mot "löst prat om måleri",
ger författaren ingen anvisning om. Inte heller
om hur vi skall kunna tolka hans segslitna
brottning med sina abstrakta
konstruktionsproblem som en intuitiv process, t. ex. arbetet
bakom de femtio variationerna i olja på
"badar-kompositionen" och de oräkneliga utkasten
därtill i teckning och akvarell? Inte heller hur
vi skall tänka oss hans kubistiska
reduktionsfenomen, hans perspektiv med de sinnrikt
uträknade förskjutningarna av utgångsvinklarna,
de arrangerade blåfonderna som kommer
förgrundselementen att svälla i volym, och alla
liknande konstgrepp som Souriau så vältaligt
rekommenderat.
Som kompensation härtill gör Schildt den
unge, trevande Cézanne till en medveten
problematiker och skjuter i samband därmed
mästarens avgörande steg tillbaka till
ungdomsåren. Enligt framställningen frigjorde sig
Cézanne sålunda redan vid sextiotalets mitt från
den traditionella ljusföringen. Detta skedde
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
