Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Oscar Reutersvärd: Om Cézanne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM CÉZANNE
drivna föreställningar om vad han gett sig
i kast med och vad han bort realisera. När han
exempelvis i förordet ängslas för att vårt land
"än så länge" inte är moget för en
framställning rörande Cézanne, måste denna ängslan
anses vara överflödig. Cézanne har ändå sedan
trettio år stått i konstintressets centrum, och
han är utan tvivel den mest omskrivne målaren
i vår konstlitteratur. Det är ju sant att han inte
tidigare ägnats en specialvolym — en
uttömmande monografisk essay publicerades likväl av
Gunnar Löwegren 1931 — men om vilka stora
mästare gällde inte det före de sista årens
uppsjö på konstnärsbiografier.
Så länge Schildt uppehåller sig vid Cézannes
personlighet, hans bisarra attityd gentemot
medmänniskor och livsfrågor har vi anledning
att känna tacksamhet; författaren har mer
ingående, mer vittledande och även mer
fängslande än någon tidigare behandlat denna sida
av ämnet. Även så länge han med välriktade
hugg slår in dörrar, som länge stått öppna till
kunskapen om Cézannes konst, eller inför
läsarens ögon smular sönder ohållbara teorier,
som ingen vettig människa går i god för,
saknas anledning att göra invändningar.
Knappast inte heller så länge han begår sådana
smärre misstag som att kalla de unga målarnas
beskyddare, sockerbagaren Murer, för
konsthandlare eller ignoranten Duranty för
konstkännare. Men Schildts omvärdering av det
fundamentala i Cézannes måleri uppfordrar till
motbevisning. (Likaså hans fördomsfria lån av
idéer och verbala formuleringar från sina
förebilder kunde behöva påtalas.)
Schildts djärvaste manöver är att bestrida
att Cézanne konstruerar sitt bildrum med hjälp
av koloristiska medel. Han skulle stå kvar på
impressionisternas och det traditionella
måleriets ståndpunkt i detta avseende och skapa
djupintryck genom valörmotsättningar.
Därmed förnekas ett av Cézannes omvälvande
gestaltningssätt. Och inte dess mindre är det
obestridligt att Cézanne konsekvent spelar ut
kalla och varma plan mot varandra och
därmed konsoliderar sina bilder. Hur mycket
PAUL CÉZANNE
Självporträtt omkr. 1880. Tate Gallery.
Schildt än må ha experimenterat i
"Helsingfors Universitets Psykologiska Laboratorium
samt motsvarande inrättning vid Stockholms
Högskola" är färgaccentueringen ett av
sub-straten i Cézannes mogna måleri. Se hans
självporträtt i Tate Gallery! Belysningens intensitet
(en valörsynpunkt) är i ansiktet i det närmaste
indifferent, men dess temperatur (en
färgsynpunkt) är desto mer avgörande. Ett varmt ljus,
gult och rött, från vänster, ett kallt, blått
och grönt, från höger, tillyxar anletets form.
Schildt framför som bevis för sin tes att
svartvitreproduktioner av Cézannes tavlor
"anmärkningsvärt väl" bibehåller sin stereometriska
effekt. I stället förhåller det sig så att just
dessa, i motsats till allt tidigare måleri,
förflackas i svart-vitt; ansiktet i Tate Gallery blir
av naturliga skäl en onyanserad, grå yta.
Förvisso var det inte av Goethe utan av Paul
Souriau som Cézanne lärde sig att varma
färger tycks springa fram mot ögat och kalla
vika tillbaka. Denne sällsamme föregångsman
på estetikens område spred på Cézannes tid
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
