Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Det ser ut som om sysslandet med det
sällsamma så småningom drev storljugarna in
i det ockulta, liksom Thomas de Quincey blev
en slav under opium efter att ha försökt böta
en oskyldig tandvärk med detta gift. Sven
Elvestad berättar metervis med underligheter
om sin Asbjörn Krag, men det verkar som om
det inte räcker för honom. Så blir det
ockultism. I "Lincoln Forssners sista dagar" verkar
det som om vi hade med en övertygad spiritist
att göra. Vi vet att Conan Doyle gick den
vägen. Hur det var beställt med Frank Heller
själv vet man ju inte, men att han har
intresserat sig för saken vågar man gissa. (Om jag
inte tar alldeles fel skrev han för något
trettiotal år sen en bok betitlad "Andarna och
Furustolpe".) Jag har särskilt fäst mig vid den
ton av gripenhet som går genom båda hans
bidrag, "Den yttersta dagen" och "Sfärernas
harmoni", den senare en av de fyndigaste och
intelligentaste fantasiprodukter som skrivits
på svenska, skulle jag tro. Den handlar om
en astronom som omvandlar stjärnljuset till
ljud — och därvid spränger trumhinnorna och
dör. Tanken är ju inte osannolik, eftersom vi
har — ljudfilmen. Guy de Maupassants
berömda "Horla" är med i samlingen; av någon
anledning gav ett andra möte med den vida
mindre än det första, för en tjugufem år sen.
Det är möjligt att vetskapen om att författaren
skrev den då sinnessjukdomen hade honom
helt i sitt våld något kan ha dämpat
kusligheten och i stället framkallat medlidande.
Maurois’ nu klassiska "Själarnas vågmästare"
är rätt irriterande att läsa, därför att den är
skriven med en så övertygande realism. Hur
mycket är faktum, hur mycket ren fabulering?
sitter man och frågar sig. Historien är annars
ypperligt berättad, med en anglosachsares
lugna trovärdighet. I samlingen ingår Karel
Capeks "Mot civilisationens höjder", den lite
tradiga men ställvis outhärdligt vidriga
fantasin om salamandrarna. Den är precis lika
aktuell som då den skrevs. (Man kan roa sig
med att läsa Sigurd Hoels "Möte vid
milstolpen" omedelbart efter Capeks sak ...)
Det är omöjligt att i detalj uppehålla sig
vid samlingens trettiosex bidrag. Något direkt
svagt och intresselöst i den finner man inte.
Hälften av historierna står mycket högt. Ingen
är grovt och osunt sensationell. Måhända gör
man efter genomläsningen den lite vemodiga
reflexionen: "Ack, om vår verklighet vore lika
städad och fin som dessa befängda utflykter
i inbillningens värld!" John Karlzén
MÖTE MED SVENSKA
FOLKET
Albert Olssön: Den nye. Tiden 1947.10: —.
Darre — så heter helt hänsynslöst en ung
man som efter avlagd folkskollärarexamen
inträffar någonstans i den mörkare landsorten
för att som terminsvikarie möta svenska folket,
av allt att döma — men det anar ännu inte
arme Darre — ett styvsint, grälsjukt släkte,
illa lämpat att tolerera förändringar, illa sinnat
mot den nye. Om detta föga celebra
sammanträffande, dess mödor, sveda och än komiska,
än bitterljuva poänger handlar Albert Olssons
åttonde roman.
Arvid Fougstedt har på sitt naturligtvis
talangfulla omslag fångat det bedrövliga i
själva sysselsättningen — den att undervisa
svenska folket, när det är som snorigast och
sturigast. Den gängliga, opressade figuren med
svamp och pinne, sverigekarta och svart tavla
lockar till ett enkelt vunnet stilla löje,
åtminstone hos dem som bara suttit i bänkar men inte
i kateder. Författaren, som noga känner yrket,
ger givetvis övertygande bilder från skolhus
och lektioner, men hans ambition har inte
i första rummet varit att skriva en yrkesroman.
Förmodligen hade det inte varit svårt för
Albert Olsson att åstadkomma en regelrätt satir
i Chronschoughstil — som berättare är han
otvivelaktigt långt skickligare än August
Bondeson någonsin blev — men han har undvikit
denna omoderna frestelse och därmed ställt sig
inför ett ytterst besvärligt
objektiveringspro-blem, som han väl knappast hundraprocentigt
har lyckats lösa. Författarens förhållande till
huvudpersonen har blivit elastiskt. Även om
framställningens objektivitet i stort sett är
beundransvärd, kan man inte undgå att märka
att avståndet ibland minskar, så att Darre då
och då blir författarens alter ego, medan ibland
den motsatta ytterligheten inträffar och de
chronschoughska dragen i tal och åthävor
tydligt framträder. Det chronschoughska hos
Darre är dock inte så mycket en yrkessjukdom
söm en barnsjukdom. Darre är idel
oerfarenhet och nästan pubertetsmässig
självbespeg-ling. Det är om andens späda grönska och en
verksam personlighet i vardande romanen
handlar. Kanske kan man säga att författaren
lyckats minst med Darre i enrum. Den
ensamme ynglingens narraktiga kämpalek med
hoppets och poesins ack så lättvindigt
sammanförda gudinnor är det enda överdrivna eller
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
