Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
i varje fall det mest utdragna och minst
njutbara i romanen. Relationen till
medmänniskorna på denna av slumpen valda
vistelseort är emellertid huvudtemat, och boken blir en
lysande illusorisk berättelse om hur den glåmige
träffar de rödbrusiga, entusiasten de förgrämda,
den drömmande karriäristen de fastsurrade och
ungdomlig brånad medelålders längtan.
Albert Olsson är, skulle man kunna säga, en
utomordentligt fin kännare av det svenska
stationssamhället med dess noga graderade
sociala skala från statare, bönder och
småborgare till körkherrar och storgodsägare. Och
det är ett panorama i miniatyr han ger i sin
roman med skolhuset som utgångspunkt och
järnvägsstationen som ändpunkt. Det är ingen
särskilt uppbygglig bild. Där turisten endast
skulle se en idyll ser kännaren ett näste av
förtal, trilskhet och misstro, som gränsar till
galenskap. Den förträfflige Darre skulle onekligen
här ha god hjälp av de vapen Stephen Dædalus
högtidligt förklarade som sina: "silence, exile
and cunning", och i själva verket lär han sig
också småningom i självbevarelsedriftens namn
att acceptera sitt främlingskap, att tala och
handla med vaksam ekonomi och att balansera
mellan intressegrupperna. Och när han på sista
sidan lämnar valplatsen för sina små
nederlag och ännu smärre segrar, är han visserligen
inte längre så heroisk som i begynnelsen men
säkerligen i sak modigare och bättre rustad för
ett andra möte med svenska folket.
Det händer inte mycket i Albert Olssons till
omfånget rätt rundligt tilltagna roman. En
skolinspektion, ett felsteg i en äkta säng, några
anonyma brev, en förlovning och ett
stadsbesök markerar akterna i det modesta dramat.
Ändå är "Den nye" en underhållande, man
vågar nästan säga en spännande bok i kraft
av berättarens torra, säkra komik. Någon
tidsfärg eller någon provinsiell lokalfärg har Albert
Olsson inte kostat på sin historia. Överhuvud
är allt yttre sparsamt givet, och ändå är
gestaltskildringen påfallande pregnant. Den är
genomgående präglad av en durkdriven realists
moderation — man måste t. ex. ge ett högt
beröm åt framställningen av det ständigt
ambivalenta förhållandet mellan Darre och
handlarens familj. Eller man måste konstatera en
finess, när t. o. m. det maniskt vidmakthållna
gråa hatet mellan lärarfrun och lärarinnan gör
en oväntad paus, när den förra får ett tillfälle
att agera barmhärtig samarit — för att sedan
ofrånkomligt blossa upp, när situationen åter
blir normal. — En "revolution" i fattigstugan
hör till romanens komiska höjdpunkter, och
man tvekar därvidlag inför en jämförelse med
Albert Engström — därför att man inte är
alldeles säker på att Engström hade kunnat
göra historien så sannolik och så lustig.
Albert Olsson har en kvick och snabb stil,
som blir effektiv utan att han viftar med
poängen. Förmågan att berätta, sakligt och
illusoriskt, besitter han i förbluffande hög
grad. Om man ännu en gång inskärper, att
moderation är hans särmärke — inte
intensitet — har man kanske med bräckliga ord
angivit en begränsning, som han i likhet med
de flesta dödliga må ha rätten att lida av.
Åke Janzon
DEN INFALLSRIKE
Arne Hirdman: Tydor. Norlin förlag 1947.
7: 75.
Av Arne Hirdman minns jag med sympati
en samling aforismer i Vilhelm Ekelunds
efterföljelse — det sista icke sagt som kritik. Det
var ingen stor bok, men vaken, ofördärvad och
i sinnet ung. De viga tankesatserna gav ett
uppfriskande intryck av att här fanns ett visst
överflöd att ösa ur, ett slags råge och bouquet.
Denna boksäsong möter man författaren i
"Tydor", en i mitt tycke verkligt rolig liten
bok som man nog kommer att titta i lite då
och då. Tyda är ett gott gammalt ord som
dialektiskt betecknar något i stil med trollkraft,
men författaren har dristigt gjort det till sin
egendom. Litteraturhistoriskt sett skulle väl de
hirdmanska infallen ha kunnat kallas conter
eller karaktärer, men tydor är i själva verket
en utmärkt ordskapelse. Hirdmans begåvning
har överhuvudtaget ett filologiskt drag, hans
spiritualitet är knuten till ordet — se den
stolligt bokstavliga "Sanningen i ett nötskal".
Han äger en levande, sprittande ordglädje;
tydorna är rika på fyndiga ordvändningar, ord
som kan både slå och snara, lösa och binda,
dansa och dofta. Författarens naturliga
skapar-stämning tycks vara ett lätt rus, gränsande till
yrsel. Det heter om berättaren själv i den första
tydan:
Han är född med en virvel i huvudet, han som
många andra, men hans sitter inuti. Han går med en
karusell i huvudet, allting rullar genast vidare i
honom. Hans förstånd är som en snurra, det står
stadigt blott så länge det dansar. När man tvingar
honom att stå stilla eller sitta på en stol, stockar han
sig, blir tvärdum som en trävägg och ser framför sig
med möglig blick.
Men hör honom berätta!
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
