Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Först då är en målning god, då den är väl tecknad,
väl komponerad, är god till sin tanke, god i
färgbehandlingen, vacker i rörelsen, god i proportionerna,
god i uttryckens återgivande, figurerna rätt klädda
i överensstämmelse med antikens sed, ljus, skuggor
och perspektiv rätt uppfattade. Om blott ett av dessa
moment felas, kan målningen icke vara god.
Man kan tänka sig att Ehrenstrahl
vantrivdes med djurbilderna, naturligtvis därför
att han fick avstå från den psykologiska
karakteristiken, som han särskilt utbildat sig för,
men inte mindre därför att han inte kunde
förhöj a effekten med antik heroisering. Sin egen
konstnärliga avsikt identifierade han självmant
med den höge beställarens önskan och behov
och förklarade själv att han "i sina verk endast
traktar efter att för eftervärlden framställa sin
allernådigaste höga överhets odödliga och
berömvärda minne". Denna solidaritet fick lika
dystra följder som när t. ex. Hugo Birger långt
senare smekte det stillasittande borgerskapet
och fyllde dess behov av tjusiga spanjorskor
och flirtig livsberusning från Södern,
bohemvärlden och demimonden. Birgers "La Feria"
och Ehrenstrahl allegorier i Drottningholm
är parallella ting, i båda fallen fadda
banali-teter, födda ur vulgär konstkompromiss med
publikbehoven.
När realismen långt senare började arbeta
sig fram som medveten konstriktning var
situationen länge ungefär densamma. Den nya
bor-garkulturen var inte tillräckligt frigjord för
att se en verklighet i ögonen, som inte var
deras egen. Den spelade ett beträffande
idébildningen ofta oklart dubbelspel mellan en
ärvd idealiserande överkultur och en
återhållsamt kringsvärmad bondekultur. Bristen
på helhjärtad verklighetsupplevelse ersattes av
maskerande juste-milieu, och det ogenomförda
engagemanget doldes av sentimentalitet. Man
skulle av bildkonsten från 1800-talets mitt
kunna tro att den sociala verkligheten
behärskades av en total balans, som endast yttre
naturkatastrofer kunde ge en dramatisk accent.
Konstnärerna protesterade inte, Wallander ville
skildra den folkliga verkligheten men kom i stort
sett inte bakom en planschbetonad
söndagsföreställning av folket, trots att han sökte dess
umgänge även till vardags. Beställartoleransen
var det avgörande, och som etnografiskt
sanningsvittne kan han knappast vinna tillit.
Lort-Sverige var med säkerhet en lika stor realitet
på den tiden, men herrskapspublikens
pretention på att ha ett renhjärtat förhållande till
det lägre folket kunde inte samsas med ett
erkännande av den sociala smutsen. Wallan-
der förstod detta mycket väl och ville också
försöka få senare generationer att förstå
det. Strömbom citerar i sin bok Birger
Wallanders lärarförmaning från akademin: "Gör
gärna den kvinnliga modellen litet sötare, den
manliga litet karskare." Detta var inte ren
estetik utan livserfarenhet men säkert inte
dyrköpt. Konflikten mellan publik och realism
var inte påkostande för den generationen.
Det dröjde innan den blev det. Men den
börjar bli medveten ganska snart. L. Th.
Billing lärde i Frankrike år 1858 kraven på en
ny natursanning, äktheten i det omedelbara
intrycket. Han skrev hem att han utförde sina
landskap "med måttligt franskt manér — d. v. s.
om j ag tänkt sälj a dem här, skulle de icke varit
på långt när så utförda, som de äro, men jag
vågar icke för våra konstdomare denna gång
utsätta mig för ordet ’de äro ju inte utförda,
icke flitigt målade’ — men vänta, vi får väl
se en annan gång". Billing tog inte chansen
att bli stor och olycklig, och den återkom inte
för honom. Men för andra kom den, för Hill
på 70-talet och han tog den, och på 80-talet
kunde konflikten mellan målaren och hans
publik klart formuleras. Man kan ta
Nordensvan som vittne; oppositionsåret 1885 skrev
han om "Konstnärerna och allmänheten" i
Revy i litterära och sociala frågor:
Att bli populär är en svår sak — men lätt nog
ibland. Att söka popularitet är åtminstone för en
konstnär föga rekommenderande, ty hans
konstnärskap skadas af hvarje, äfven det minsta medgifvande
åt den stora allmänhetens sak. Genom att strängt
hålla fast vid sin uppgift, alltid blifva sig sjelf och
alltid söka gifva det bästa man kan, kan man också
bli populär. Men detta är ej genaste vägen till
popularitet. Konstnären liksom konstkännaren är i sjelfva
verket aristokrat — det kan inte hjelpas, det ligger
i sakens natur. Han måste medgifva, att han ser med
andra ögon än publiken, och att det, som slår an på
denna, ej slår an på honom — och tvärtom.
Hugo Birger hörde till dem som sökte
popularitet. Han arbetade ivrigt och beräknande på
att bli uppmärksammad på parissalongen, detta
publikväldets ganska maktfullkomliga
regeringsinstrument. Han skriver 1884: "Jag tror,
att bilden skulle bli pikant nog för
pariser-publiken ...", samtidigt håller han på med en
annan sak — "Det blir ett arabiskt motiv och
troligtvis mera i den stora publikens smak".
Han visste också hur han borde arrangera:
Det täcka könet har jag, så mycket som möjligt,
utan att förgripa mig på det naturenliga, — försökt
placera i första planet. Champagnefärgen är den
dominerande klangfärgen, såväl i glasen som i
toaletterna, chevelurerna och — i ögonen.
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
