Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Det var naturligtvis inte lätt att stå emot
publikens lockelser; oppositionen för
konstnärlig frihet hade inte hunnit gå många i
blodet, och stöd utifrån fanns egentligen inte.
Även en så konstbildad publikrepresentant som
Furstenberg bands av den allmänna
inställningen utan att försöka bryta sig ut och
beställde målningar med "spanskt motiv" och
dylikt och bidrog därigenom att fjättra
konstnärerna i den mån dessa inte var tillräckligt
starka. De som ville stå starka, tvingades av
publikens och publikkonstnärernas slappa
fasoner till en trotsande forcering av den egna
kraften, vilket var riskabelt och i Hills och
Josephsons fall säkert en bidragande
sjukdomsorsak. Birger var deras motpol
beträffande karaktärens styrka, men han hade
ambitioner. Han hade ganska rediga åsikter om vad
som borde målas och hur det borde målas, men
åsikterna räckte inte till när det gällde. Han
var nog ganska ärlig, men hans ärlighet var
slarvig, hans fladdrande lynne förvandlade den
till en ärlighet på kort sikt, den snabba
entusiasmen gjorde honom uppriktig endast med
hänsyn till de mest närliggande
omständigheterna, dagens impuls, dagens behov och
dagens berömmelse, och därför kan man inte
komma ifrån att nu efteråt ligger det något
mycket förljuget över huvudparten av hans
verk, tillkommet med realism på programmet.
Det dricks ofta champagne i Birgers konst,
men häftigt uppslagen i stundens stämning
halden inte hållit sig genom åren. Det tragiska
för honom själv var dessutom att han delvis
misstog sig på sin egen tid och därför var en
aning passé redan då.
Per Ekström var snarare före sin tid. Han
blev först på gamla dagar populär, han gick
inte genaste vägen, och i hans fall var
populariteten närmast en olyckshändelse. Från
början står han på samma linje som Hill,
vilken beundrade honom: de målade båda
utifrån en total gripenhet även om gnistan hos
Ekström inte var lika förödande. Strindberg
karakteriserade honom som omutlig i "Röda
rummet":
Publiken och kritiken tyckte för närvarande om
detaljer, småsaker, och därför fick han icke sälja;
han skulle nog kunna måla som de andra, men det
ville han icke.
Att detta porträtt är något putsat i enlighet
med den frambrytande föreställningen om en
fri konstnär har Strindberg själv förhandsvisat
när han några år tidigare recenserade Ekström:
Något så poetiskt och i sitt slag vackert målat som
herr Ekströms hedar eller norska högfjäll har man
här hemma sällan sett, men de gingo ej i marknaden
och därför har herr Ekström följt smaken och börjat
måla salongstavlor med fina träd och vackra kor, vilka
han lätt blir av med.
Men Ekström hade styrkan att inte låta detta
bli huvudsysslan. I Frankrike isolerade han
sig med sin strävan lika envist som Hill.
I själva Paris uppehöll jag mig endast litet, det är
så lätt att falla för frestelsen att efterlikna andra där;
nej det är bra att vara i ensamheten.
Han kom tämligen långt på denna
självständighetens väg, men så reste han hem, och
då hände olyckan. Det visade sig plötsligt att
hans måleri svarade utmärkt mot 90-talets krav
på stämningshelhet, han slog genom nära
femtioårig; hans stereotypa ämnesval, där det
fanns mycket lite sprängande oro, gjorde det
lätt för publiken att ta hand om honom. Han
hade halva sitt liv kvar, och det lamslogs av
konsthandeln, som han villigt tillfredsställde.
Hans talang och upplevelsestyrka hade
kulminerat och var på nerväg; han satt fångad av
den frihet som han arbetat så många år på
att nå fram till.
Axel Sjöblom har skrivit texten till "David
Klöcker Ehrenstrahl" men anser sig inte ha
tömt ut ämnet utan hoppas återkomma med en
mer inträngande studie. Här har han likväl
gett en utförlig skildring med tonvikt på det
biografiska. Anna-Stina Bergman-Hals har
nöjt sig med en snabböversikt av Joseph
Wilhelm Wallander, speciellt från etnografiska
utgångspunkter; ämnet tål vid ytterligare
behandling, särskilt ur de här berörda synpunkterna.
Dessa båda böcker är emellertid värda beröm
framför allt som förlagsprestationer. Genom
c: a 100 planschsidor, textillustrationer,
färgbilder och brevfaksimil kan man här bilda
sig en detaljerad uppfattning om konstnärerna,
annars möjligt endast när det gällt mer
populära mästare. Förlaget vill tydligen utvidga
gränserna för vad som anses gångbart i
monografier. En ganska vildvuxen typografi lockar
till den enda anmärkningen, men det kan väl
bli bättre i seriens fortsättning.
Man kan tycka att boken om Hugo Birger
är väl stor och utförlig med hänsyn till
konstnärens betydelse, men den är inte stor genom
att Sixten Strömbom drivits att överbetona
Birgers roll. Skildringen är saklig och rikt
dokumenterad, Strömbom är medveten om
Birgers brister och lägger största vikten på det
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
