Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
bindelseman mellan Foreign Office och Benes’
ännu inte officiellt erkända exilregering. Han
hade en hel del att göra med BBC:s
utsändningar till kontinenten och engagerades efter
hand i de speciella, gemensamt
brittisk-amerikanska propaganda-organ som den vidgade
anglosaxiska krigföringen gjorde behövliga.
Det har sitt intresse att få höra litet om dessa
organs uppkomst och verksamhet, om vilka
motsatta riktningar som kämpade om
herraväldet över den brittiska propagandan osv.
Men vad som fängslar mest i denna bok är
de talrika och alldeles utmärkta
personteckningarna från krigs-Londons corps
diploma-tique och regeringskretsarna. Anthony Edén
är författarens stora kärlek, men
känslobetoningen hindrar honom inte att ge ett
övertygande porträtt av den sympatiske
utrikesministern. Benes, Jan Masaryk och ryske
ambassadören Maiskij skildras intimt, och den
sistnämnde får någonting rent rörande över
sig då vi ser honom efter att 1943 ha
återkallats melankoliskt packa ner sitt raffinerade
bibliotek. Åt general Eisenhower och särskilt
åt hans förmåga att militärt och
propagandistiskt bringa britter och amerikaner till
förtroendefullt samarbete ger Lockhart de mest
oreserverade lovord. Det är en utomordentligt
förståndig och omdömesgill britt som i denna
bok låter oss uppleva de problem inför vilka
hans krigförande land ställdes.
Åke Thulstrup
Arthur Bryant: Karl 11. Översättning av
Brita och Carl Björkbom. Norstedts
1947. 9: 75.
Arthur Bryants Karl Il-biografi har med
rätta blivit berömd, ty den är i sin genre ett
mästerverk. Beundransvärd är t. ex. den kon-
sekvens med vilken författaren har genomfört
sin avsikt att hela tiden låta bokens
huvudperson stå i skildringens centrum. De små
utvikningar han ibland låter locka sig till gäller
endast sådant som har betydelse för förståelsen
av Karls miljö: kungen är själv aldrig långt
borta, och allting synes kretsa kring honom.
Författaren hyser en uppriktig beundran för
Karl II, och hans på en gång intimt närgångna
och respektfulla karakteristik av denne är så
övertygande, att läsaren till sist tvingas att mer
eller mindre helt betrakta den samtida engelska
politiken med kungens ögon. Med full rätt
framhäver Bryant Karl II :s goda egenskaper
— personlig oräddhet och tolerans i trosfrågor
långtutöver vad samtiden kunde sträcka sig
till — och han har troligen rätt i att kungen
i dessa avseenden bråddes på sin morfar
Henrik IV av Frankrike. Hans försök att av
Karls strid med parlamentet göra en
motsättning mellan en för nationalförsvaret ömmande
statsman och en småskuren folkrepresentation
har däremot rönt gensägelse. Bryant försöker
inte direkt skönmåla Karls hemliga pakterande
med Ludvig XIV, men han skildrar denna
episod som begriplig och ur kungens synpunkt
nästan nödvändig. Dennes centrala placering
i vart och ett av bokens kapitel har medfört
att hovliv och mätresser har kommit att te sig
lika betydelsefulla och fått lika stort utrymme
som politiska händelser. Biografins estetiska
verkningsfullhet har visserligen vunnit på detta
— ett flitigt citerande av Pepys’ och andra
samtidas anteckningar kryddar anrättningen —
men å andra sidan är det mycket svårt att ur
Bryants skildring läsa sig till en någorlunda
klar uppfattning av restaurationstidens inre
och yttre politik. Den genomförda
krönikestilen visar sig otillräcklig inför dessa
komplicerade förhållanden. Åke Thulstrup
TEATER OCH FILM
Teater
Hans nåds testamente. Lustspel i 3 akter,
12 tablåer av Hjalmar Bergman.
Dramatens stora scen.
Det är inte utan att man är nyfiken på den nya
Hjalmar Bergman-upplagans besked om hur det egentligen
hänger ihop med den här scenupplagan. Erik Hjalmar
Linder menar att diktarens egen radioversion efter
hans död bearbetats av annan hand, och så står det nu
i programmet. Men Grevenius har hört nånting annat.
Vi får ju se vilket resultat utgivare Edfelt kan komma
till efter att ha tagit materialet under luppen. Men nog
vill man tills vidare tro att Hjalmar Bergman inte själv
är ansvarig för allt vad f. d. betjänten Johnsson
hasplar ur sig.
Överhuvudtaget är denna scenbearbetning en
bana-lisering av romanen: tänk t. ex. på episoderna i
Tan-ningestugan och skogen eller åskvädret som ska
skrämma satkärringen (och markera aktslut!). Och de ungas
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
