Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEATER OCH FILM
historia: den fina psykologin i alla dessa kast av
svartsjuka, nyck, ängslan för en brysk verklighet som inte
håller vad sagan kan lova. Romanen ger här
associationen Anouilh, men det gör sannerligen inte pjäsen
som långa stycken är folklustspel med mycket billiga
effekter. Någon återhållsamhet på den punkten visade
inte heller regissör Gentele. Länsmannens beteende
(Strååt) var rena buskteatern; för övrigt en scen som
är komisk på det orimliga viset. Också Johnsson (Sten
Lindgren) fick bre på hur tjockt som helst. Mycket
spring och hopplahej blir det ju när Gentele klämmer
till, och här fick han till och med i gång slagsmål med
näsblod. Någon genomarbetad stil kunde inte spåras,
och trähästen i en annars realistiskt spelad scen var
ett direkt fånigt inslag. Bilderna, av Sven Fahlstedt,
föreföll närmast som ett hastverk, och Rogershus blev
i denna föreställning inte stort mer än kuliss; det
på-hittigaste var Vickbergs promenad per vridscen när
det var dags för frukostbrickan. Ett stort och skojigt
paradnummer var sedan födelsedagsuppvaktningen,
där Gentele fått fram folk så att det krällde om det.
Vad man än vill säga, nog blir det fart och futt när
han släpper på full ånga. Sinne för tempo har han.
Men den valör och finess han visade i "Brott i sol"
har han senare knappast rått med, framför allt inte
vad gäller ensemblespel.
Nu var rollbesättningen på Dramaten inte
genomgående den allra lyckligaste. Gerda Lundequist — som
tidigare spelat domprostinnan i folkparkerna — ligger
inte för en sån uppgift. Det blev för tungt ondskefullt
och resulterade i ett markant utspel i gammal stil.
Einar Axelsson hade många fina poänger som
Vick-berg men kunde ha varit mer småfilurig. Intensiv som
en tattargrabb var Carl-Henrik Fants Jacob och
Maj-Britt Nilsson (Blenda) rask och nyter som en riktig
yrhätta och tyckmycken tillika. En dyster kalufs för
sig var Ingvar Kjellsons Toni som bröt av mycket
verkningsfullt i det bullersamma gänget.
Till sist kom ändå allting att bero på Olof Sandborg.
Nu dominerar Hans Nåd ju så enormt att andra roller
måste komma i skymundan. Men här var det liksom
inga proportioner. Han är den stora magneten i denna
fantastiska apparat. I Sandborgs kraftfält virvlade allt
annat kring som småspån. En så befängd humor får
man nog inte se många gånger. Cyrano som satyr! Och
samtidigt en mycket vis man; en i sarkasm och
självironi förbränd flintskalle på krönet av den allra
spattigaste lekamen. Han har så ogement roligt åt sin egen
raptus, för han vet med sig att det inte är så illa ment.
Baronen är naturligtvis en karikatyr men långtifrån
någon entydig. Denne Strixgubbe som innehar svensk
teaters mest gnistrande replikskatt är en godsint tok;
eljest hädisk mot allt men trogen sina principer. Lustan
glödde till ännu i det härjade anletet men Sandborg
fick också ett vackert skimmer av aftonsol, vemod och
förgängelse att lysa över all denna mänskliga
skröplighet. Hans Nåd är en av de mest unika skapelserna
i senare decenniers teater. Axel Strindberg
Antigone av Jean Anouilh. Malmö Stadsteater, Intima
scenen.
Köpmannen i Venedig (The Merchant of Venice) av
William Shakespeare. Malmö Stadsteater.
Två skälmar (Les gueux au paradis) av Gill Mårtens
och André Obey. Göteborgs Stadsteater.
Den utmärkta föreställningen av O’Neills "Bortom
horisonten" höll sig kvar sju veckor i Malmö, och
avlöstes därefter förnämligt av dubbelpremiärer på
Anouilhs "Antigone" och Shakespeares "Köpmannen
i Venedig" den 22—23 jan., bådadera betydande
föreställningar i Stig Torsslows, resp. Olof Molanders
regi.
"Antigone" har kallats för Anouilhs främsta verk.
Omdömet har åtskilligt fog för sig genom de klara
linjerna, den sköna dialogen och renskalningen från
allt oväsentligt dekorativt bråte. Föreställningen är
den första från svensk scen, men nyhet i strängaste
mening är ju dramat knappast. Redan efter
parissuccén 1944—45 blev det föremål för utförliga
skildringar i vår press, sedan har det givits i Köpenhamn
och Oslo, har uppförts i svensk radiobearbetning och
har slutligen utgivits i bokform i Wahlström &
Widstrands Kokard-serie (kr. 4: 75) i Greta Salenius’ goda
översättning. Ändå grep framförandet med
engångs-upplevelsens hela styrka.
Ämnet är sofoklessagan om furstedottern, som trots
härskarens förbud begraver sin bror med egna händer
och går i döden för sin gärning. Uppläggningen är
"tidlös", d. v. s. med synkretistisk miljö utan bestämd
grekisk lokalfärg.
Är "Antigone" i denna nya version en politisk
allegori? Så fattades den av parisarna, men senare har det
höjts gensagor. Har Anouilh verkligen tänkt på Pétain
och motståndsrörelsen när han diktade sin profetia om
maktens maktlöshet och sin hymn till hopplös kamp
trots allt? Naturligtvis. Det bevisas slutgiltigt om ej
annat så av Kreons ord att han egentligen inte är
politiker, men vaknade upp en dag och ombads ta jobbet
och fann att han för sin heders skull inte kunde smita;
och om dessa landsflyktiga politiker, som tänkte mest
på sitt eget skinn och gåvo sig av till utlandet när den
svåra situationen kom. Intetdera av yttrandena är
förestavat, eller ens begripligt, utifrån läget i sagans
Thebe, men de upprepa petainisternas
huvudargument. Det är barnsligt söka förneka detta. Men lika
barnslig är fördomen att inte dikt om gårdagens
politiska händelser skulle kunna vara fullt så stor och
alltid aktuell som den om äldre historiska händelser
eller vardagslivets sorger. Det gäller ju därvid helt
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
