Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
praktfulla uppsättning och "Don Juan", tolkad av
Jouvet, som tilldrar sig Parispublikens
uppmärksamhet.
La Revue Internationale de théätre heter en stort
upplagd tidskrift för scenkonst och dramatik, som
utges av det belgiska förlaget Les Editions Amphithéåtre
i Bruxelles. Första numret, som går löst på 165
textsidor vacker bodoni, kom ut hösten 1947 och i
fortsättningen kommer tidskriften kvartalsvis.
Meningen tycks vara att skapa ett internationellt
teatermagasin på hög nivå, med medarbetare i så
många länder som möjligt och av det första numret
att döma tycks man ha kommit väl igång med den
saken. Det innehåller dels en rad artiklar, bl. a. om
teaterns ställning i olika länder under senare år, om
ny dramatisk litteratur och om dramatikerns problem
i Frankrike. Härpå följer en rad ytterst värdefulla
översikter över vad som getts i 22 olika länder under
kriget, hurdan den allmänna teatertendensen varit
o. s. v. Dessa översikter är i regel skrivna av
tidskriftens ombud i respektive länder; vad Sverige beträffar
fyller Axel Strindberg denna post. Han går igenom de
viktigaste inslagen i svensk repertoar under kriget,
skisserar Dramatens teaterpolitik jämförd med
privatteatrarnas och framhåller särskilt den renässans, som
August Strindberg upplevt på svenska scener. Vidare
berör han svårigheterna för en dramatiker inom ett
litet språkområde och ger slutligen, med blygsamt
förbigående av sin egen verksamhet en översikt av det
nyare svenska dramat.
La Revue Internationale de théätre lovar mycket för
framtiden och man får bara hoppas att den stora
apparaten skall kunna hållas i gång. Prenumeration kan
göras i bokhandeln och priset är 450 belgiska francs.
Stödprenumeration för 600 eller 1000 francs kan
också förekomma.
Den amerikanska lagstiftningen om författarrätt
erbjuder många tekniska egendomligheter. Bl. a. säger
en paragraf att en amerikansk medborgare, för att hans
copyright skall erkännas, måste trycka och framställa
sin bok i U.S.A. Detta erbjuder ju som regel inga
svårigheter. Nyligen fick emellertid Thomas Mann göra
bekantskap med en avigsida hos denna bestämmelse.
Hans senaste roman, "Doktor Faustus", är ju utgiven
på tyska av Bermann-Frscher Verlag, som residerar i
Stockholm och boken är tryckt i Schweiz. Som den
ännu inte utkommit på engelska stod Mann och hans
förläggare inför utsikten att få "Doktor Faustus"
förklarad rättslös mot eventuella tjuvtryck. Att göra en
ordinär tysk upplaga i New York skulle ställa sig för
dyrt. Förlaget lät skriva ut den engelska översättningen
på maskin, och framställde 50 stencilerade exemplar,
som bands, belades med copyright och sedan såldes,
signerade av Mann, för 60 dollar stycket. På det sättet
betalade sig affären, men för en mindre känd amerikan,
som skrivit på ett främmande språk, hade saken nog
blivit besvärligare.
Sax Rohmer är en författare av bloddrypande
kriminalhistorier, merendels kretsande kring den djävulske
kinesdoktorn Fu Manchu, som för femton—tjugu år
sedan nog hade rätt många läsare också i Sverige.
Offentligheten har aldrig fått veta vem som dolde sig
bakom det märkliga namnet och som det på sistone
varit långt mellan böckerna har man trott att Mr eller
Miss Rohmer skulle ta hemligheten med sig i graven.
Nyligen uppträdde emellertid på Ritz-Carlton hotell
i New York en liten nervös äldre herre, vid namn
Arthur Sarsfield Wärde, som förklarade sig identisk
med Sax R. Den framstående experten på dunkla
kineskvarter uttalade först sin motvilja mot modern
stadsplanering. Med funkishus och ljusa, breda gator blir
det, ansåg han, "förbaskat besvärligt att skriva
skräckromaner". Hans huvudsyfte med framträdandet var
emellertid att meddela offentligheten sin plan för
världsfredens bevarande. "Vad kostar ett modernt
krig?" frågade Mr Wärde. "Jo, 14 millioner dollars
om dagen. Hur många är dess anstiftare? Högst trettio
personer." Om man nu hyr ett antal pålitliga indiska
strypare eller dylikt, ger dem ett hyggligt arvode och
adresserna till dessa krigshetsare, har man på kort tid
och för en billig penning tryggat freden.
Tyvärr, slutade Mr Wärde, hade dock hans plan rönt
föga framgång hos myndigheterna. Han tänkte därför
återuppta Fu Manchu, men den grönögde doktorn skall
denna gång bli "avgjort emot kommunisterna men
försöka hjälpa demokratien".
Senaste numret av den schweiziska
"bokvänstidskrif-ten" Büchergilde innehåller en ytterst entusiastisk
artikel om Karin Boyes "Kallocain". Författaren, Felix
Moeschlin, drar först med hjälp av Kravchenkos "Jag
valde friheten" upp en bild av världen av i dag, för att
visa att "Kallocain" fortfarande har sin aktualitet och
ger sedan ett analyserande referat av romanen. Han
slutar sin artikel "Jag vet föga om denna fru Boye. Ty
vad säger det faktum att hon föddes i Göteborg, en tid
var folkskollärarinna och att hon bedrivit akademiska
studier? Man skulle vilja veta mer om henne. Ty den
omständigheten att hon, trots sin alltför tidiga
bortgång skapat detta verk ställer henne i första ledet, inte
bara bland Sveriges, utan också bland Europas
författare".
Den kända tyska författarinnan Ricarda Huch, som
nyligen avled vid åttiotre års ålder, blev strax före sin
död intervjuad av en tysk tidning. Den gamla damen,
som under hitlertiden levde i största
tillbakadragenhet, bodde sedan 10 år tillbaka i Jena, där dock ingen
människa kände till henne, varför intervjuaren endast
med svårighet lyckades hitta hennes bostad — på
Oberer Philosophenweg.
Ricarda Huch var vid sin död i färd med ett väldigt
arbete, som skulle skildra den inre frihetskampen mot
nazismen. Första delen, som var färdig då hon avled,
heter "Münchener Studenten". Den handlar om
syskonen Scholl och deras krets, som hösten 1943 gjorde
det bekanta upprorsförsöket vid universitetet i den
bayerska huvudstaden. Andra delen, som skulle blivit
betydligt större, avsåg att behandla 20-julikuppen.
Ricarda Huch ansåg sig tvungen att utföra arbetet
med detta verk, som ett vittnesmål om den strid hon sett
på tämligen nära håll i sitt hemland.
Neurotica heter ett nytt amerikanskt magasin, som
annonserar sin tillblivelse i senaste numret av Partisan
Review. Neurotica, som skall utkomma kvartalsvis,
vill ha bidrag "av större intresse ur neurotisk synpunkt
än vad som vanligen publiceras i litterära magasin".
Den vill erbjuda "ett spelrum för författare, som
studerar den neurotiska personligheten eller är
intresserad av vår tids neuroser".
Att döma av den ordentligt utsatta adressen, en gata
i St. Louis, är det hela menat som allvar.
En av de trevligaste volymerna bland årets danska
bokgåvor i förlagsvärlden var Tom Kristensens "En
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
