Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Elly Jannes: Som den förste indianen såg det. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOM DEN FÖRSTE INDIANEN SÄG DET
smält om min smärta till salighet och jag skulle
ha vetat allt det Lelawala visste när hon stod
med lysande ögon i förstäven. Och just då när
smärtan smältes om då skulle allting vara det
gom Martin är fel namn för eftersom det är
det namn hans fru använder.
Men jag åkte inte ensam till Niagara. Jag
åkte med Dick och därför sitter jag nu här
hos mormor igen och allt är likadant som
alltid sen brevet kom och det knackar på
dörren. Det är Martin och hans fru och
mormor säger har ni sett att vi fått hem Eva igen
och det är inte litet hon varit med om men
hon kom aldrig till Niagara. Och jag går ut
,och dukar tebrickan och mormor plockar med
kortlapparna och snart sätter de i gång och
ingen vet att det finns någon som Martin är
fel namn för och knappast ens Martin minns
det. Han har fått likadana ögon som sin fru
kalla och alldeles hårda som knappar och hans
fru minns inte att hon en gång stod vit och
kramade en stolskarm och sa det blir värst för
dig själv det blir du som får säga det till
barnen. Och jag är bara ofarliga Eva igen och
om jag sa att någon ville köpa mig en
körs-bärsfarm skulle de skratta högt för Eva är hon
som man rår på och hon sitter på kontor
och pysslar om gamla mormor och snäll släkt
bjuder henne på en resa till Amerika och hon
är inget att vara rädd för därför kan man
gott ha henne med på sina bjudningar och att
hon en gång inbillade sig att hon skulle kunna
slå ut Martins hustru det är så löjligt så det
är pinsamt. Tänker Martins hustru nu när
hon glömt och snart kommer Martin också att
glömma det kan jag se på hans ögon och den
dagen har vattenfallet i honom dött. Och nu
är det bara ett halvurtorkat eftersommardike
och jag var väl tokig den gången jag trodde
jag skulle få fatt på honom i Niagara.
Och jag undrar om kvinnan vet det, hon
som slirade tvärsöver vägbanan och ingen bär
sig väl så åt med en bil om hon inte har
anledning till det. Ibland tror jag att hon gjort det
jag aldrig kommit åt, suttit på en sten och
hoppats att Niagara skulle sträcka sig efter
henne och hon väntade och väntade men
Niagara brydde sig inte om henne, bara forsade
vidare ner mot sin canyon precis som om inga
människor fanns och vad skulle hon då göra
annat än låta bilen slira. Och sen tänker jag
på allt möjligt som inte hör dit, jag undrar
hur det gick för bondgubben, han kunde ju
inte åka fast för var människa kunde ju se
att hon kommit in på en körbana där hon
inget hade att göra, och om hans bil gick att
reparera och om det blev dyrt. Och jag tänker
på sista vykortet jag fick från Dick här är
high life med flickor och sprit och det är synd
att det inte blev längre och få se när vi träffas
härnäst jag väntar med körsbärsfarmen till
dess och jag tänker på den där natten på det
lilla hotellet där vi tog in på var sitt rum och
Dick huttrade och frös jag tål inte se blod och
hatade alla kvinnor. Och jag tänkte det är fel
med er alla ni tål inte se blod och ni tål
inte lyssna till vattenfall och därför bygger ni
affärer och fabriker och nattklubbar över dem
och dricker sprit och spelar bridge och hejar
och tjoar.
Och jag trodde jag skulle vara glad att
slippa Dick den kvällen så skulle fallet kanske
komma till mig men jag var torr och hård och
utestängd från allt och jag visste att han som
hans fru kallar för Martin var död och att jag
hade dödat honom därför att jag inte var
Lelawala. Men det är inte så lätt att vara
Lelawala i modern tid. Tordes man så skulle
folk inte dikta sägner om en utan skratta åt
en där går Eva hon som trodde hon skulle få .
Martin men vad skulle han kunna se hos henne?
Och det är det hånet och den svedan man
skulle kunna ta därför att ens vattenfall var
så mäktigt att man inte ens märkte de där små
stänken och det skulle vara så oemotståndligt
och stritt att det väckte Martins vattenfall och
förde honom med i den stora åskan. Men vi
är små och uttorkade och därför har vi inget
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
