Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Elly Jannes: Som den förste indianen såg det. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELLY JANNES
när träden blommar ska jag sitta under dem
och vara lycklig och på somrarna när bären
mognar ska jag stå på stege och plocka hela
dagarna och jag kommer att glömma att
Sverige finns och att Martin inte vill fast han
vill. Och Dick sa stannar du hos mig jämt då
och jag sa alltid. Och mitt bröst drog ihop
sig kring det ordet för egentligen så var det
ett stort svidande aldrig. Och Dick sa då får
du lova mig att inte vara så här tanklös i
fortsättningen och följa med vem som helst i hans
bil och då visste jag att körsbärsträdgården
aldrig skulle bli sanning för att han var
likadan som alla andra och ville inte begripa.
Och när fader Hennepin, den förste vite
mannen, såg Niagara så bröt det fram ur
urskogen och vilda djur kom fram för att dricka
och de drogs ned i det och vräktes bort av
vattnets kraft. Och indianflickan Lelawala
störtades i fallet för att blidka guden och hennes
hår stod rätt ut av farten och blombladen
lossnade och jag vet att hennes bröstvårtor
var hårda när hennes vita kanot drev ut för
att möta flodguden. Och jag stod vid det
amerikanska fallet och vattnet var grönt och
många meter tjockt och dånet slog lock i
öronen och stänket duschade mig våt och jag
försökte att känna detta är Niagara där
Lelawala dog och jag kände ingenting. Och vi
klättrade försiktigt utför de hala klipporna ner
till båten som skulle ta oss under fallet och
efter oss och före oss och omkring oss kom
smekmånadsparen och guldbröllopsparen och
den unga familjen med den lille pojken och
en grupp nunnor och en krigsinvalid som
hoppade på kryckor och stöddes av en
platinablond fästmö och alla såg de ut som de
hjälpsökande hos madonnan vid Lourdes jag har
aldrig varit där men kan föreställa mig det,
alla utom den lille pojken som hela tiden
struntade i Niagara och klickade med sin
knall-pulverpistol och honom tyckte jag bäst om av
allihop. Alla fick vi på oss vaxduksrockar och
huvor så vi såg ut som Ku Klux Klan och det
skulle jag gärna vilja berätta för mormor om
för det skulle hon uppskatta men jag kan inte.
Och bara av att titta på de andra glömde jag
bort att jag var vid Niagara och att det inte
fanns och jag glodde på alla vattenmassorna
och rös när vi nästan åkte in under
Hästsko-fallet och försökte att ta bilder utan att få
vattenstänk på linsen precis som alla de andra
och skepparen rabblade upp massor av siffror
hur högt och brett och djupt Niagara var och
när klippan sist rasade och Dick sa vad skulle
vi med på det här för men j ag svarade tyst du
det här är riktigt skojigt. Och på kvällen tog
vi bil över till kanadensiska sidan och tittade
på illumineringen och ibland var fallet rött och
ibland grönt och ibland blått och jag glodde
som man gör när man tycker man har betalat
för det och tänkte jaha så här är Niagara på
kvällen och inte en sekund tänkte jag på att
detta var mitt Niagara utan något annat fall
var som helst som av rena slumpen fått samma
namn. Och det var vilsamt och skönt att känna
sig som turist och först nere på nattklubben
kom jag att tänka på att i morgon bitti skulle
vi resa och nu hade chansen gått ifrån mig.
Ibland undrar jag om det skulle ha blivit
annorlunda om jag tagit en grayhoundbuss
och Dick inte varit med mig och jag skulle ha
satt mig ner på en sten och stannat så länge
tills vattnets åska bedövat mig och kanske
skulle jag sen ha vetat. Men jag vet ju inte
ens vad jag ville veta, kanske bara höra fallet
sjunga och få se Lelawalas bröst dyka upp
ur skummet. Och när man hör på vatten
riktigt länge så kommer det ett ögonblick då man
glömmer allting och bara det hade varit värt
för jag glömmer ju inte ens när äpplena
dunsar. Jag skulle ha tagit en grayhoundbuss
och jag skulle inte ha talat med en enda
människa och jag skulle ha suttit på en sten och
låtit vattnet spruta mig i ansiktet och hela
tiden skulle det ha molat och värkt i mitt bröst
och jag skulle ha låtit det värka tills tårarna
droppat och ingen skulle ha sett det för att jag
redan hade vattenstänk i ansiktet och till sist
måste ju vattnet komma och spola en bort från
alla gränser. Det skulle ha höjt sig upp emot
mig och öppnat sin klargröna kristallfamn och
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
