Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Stina Aronson: Fotot. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOTOT
var sanna. Ty för honom var inte svar på tal
detsamma som noggrant prövade fakta. Det
hade inte mer med sanningen att göra än
handrörelsen då han snöt sig. Hans medvetande var
inte byggt på skärpa, inte hans mjuka sinnen
heller. För honom var orden mest som
dimmiga småvägar, där han kunde slinka undan
och få gå fredad. När den skygga vakfågeln
lyfter, vad frågar grenen efter hans
trovärdighet? Något i samma stil gällde om mannen
Frånse. Kanske det kom sig av att tankarna
inte bara dök upp i hjärnan på honom utan
kunde bulta till var som helst i ådrorna.
Särskilt mot middagstiden när han var yr
av hunger. Detta gjorde kroppens egen
timliga hemkänsla osäker. Och hans hud hade
en obestämt söt lukt, som lukten i ett sorgehus.
I arbetet stack han av mot kamraterna genom
att han hade ett lyte. Han var enarmad. När
han tackade räckte han fram vänster hand som
ett barn. Men i längden tänkte man inte
närmare på det. Och för Frånse själv var det en
god sak, som fritagit honom från värnplikten.
Tåligt jämkade han in axlarna under oket tills
det passade hans lilla tjurnacke. På den högra
armens plats hängde en förkrympt stump,
medan hand och fingrar ersattes av en svart
järnkrok. Med kroken länkade han fast okets
kedjor vid de båda kanistrarna av tung, violett
koppar. Den var för mörk att spegla Frånses
ansikte när han hukade sig för att komma i lag
med bördan. Tre gånger om dagen bar han ut
maten till de olika sjukpaviljongerna. De var
låga, omoderna trähus, nött gulmålade som
skolbänkar. Han var ett slags hjälpkarl vid
det lilla obygdssanatoriet, uträttade ärenden
och svarade för veden till de många
eldstäderna. Med små hårda häststeg klättrade han
i väg uppför den halkiga backen. Det hände
att den sandades, men inte förrän isgatan blev
långvarig. Då betraktade han sin skugga
framför sig, den var liksom skrynklig av de krusiga
sandkornen. Han log åt den och tänkte för
sig själv:
— Skorv! Skorv! Läpparna värmde sig i
den vassa kylan med att säga: skorv.
Ordet lättade upp humöret. Han kände sig
kittlad och road. Men han hade inte sin enda
hand ledig till att skjuta mössan bakpå skulten.
Så att saknaden fanns där likafullt och fick
den sista länken att fattas. Han påminde sig
skamset hur bråttom han hade.
Vid det nattliga bortforslandet av de döda
lades bårens skalmar på hans axlar i okets
ställe. En sömnig dräng bar vid huvudändan.
Någon gick i spetsen för tåget och gungade en
lykta. De båda främsta smågnatade på det
trista jobbet, men den siste teg. Ty han visste
att de lägsta sysslorna enligt reglementet kom
på hans lott. Mannen Frånse bar inte jämrande
utan vetande. Till hans plikter hörde också
tömningen av torrklosetterna och
spottkok-ningen, som i sommartid äcklar själva
spy-flugorna. Alltsammans stod tryckt på ett
papper på väggen inne i sysslomannens kontor.
Det syntes märken efter fingrar som pekat på det.
Han hade en titel, ett långt ord som han
inte kunde stava till. Han kallades springpojke.
Som sådan var han införd i
personalförteckningen. På nedersta raden, under alla de andra
namnen stod Frånses: Frans Egon........
Som han var rustad till hade han fått sitt
yrke. Där fanns ett sammanhang som var bra
för att det inneslöt ett stycke världsordning.
Veckorna gick som de skulle. Tömoln och
långväga flyttfåglar gjorde sällskap över hans
huvud, fast han sällan märkte det som inte
hördes. Vinden sköt på i hans runda bak. Hans
verklighet stämde på öret med hans förmåga.
För tvivel fanns alltså inget rum, inte för
förändringar heller.
På morgonen den sista i månaden, när han
gick in för att lyfta sin lön, brukade han raka
sig och droppa eau-de-cologne i håret. Fröken
på kontoret strök honom en gång om hakan
på narri. Då löpte han ut som ett skott ifrån
kuvertet med pengarna. Man fick ropa och
förbanna innan han kom fram ur sitt gömställe.
Något porträtt hade aldrig behövt åtfölja
hans ansökan om årsplats med mat, husrum,
ledighetstimmar och lön. Detta är det enda
foto som existerar av honom.
2 BLM 1948 III
177
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
