Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ivar Lo-Johansson: Monism och esteticism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
med minsta möjliga yttre apparat: jaget eller
föreställningen. (Det heter självfallet inte att
"arbeta med j aget", utan att "följ a sin genius".)
Konstverkets skapande innebär för den
estetiskt skapande olust eller glädje, ända tills
utlösningen har kommit. Vad han då känner är
närmast tomhet. Det är då som tomheten fyller
ut rummet där föreställningen förut funnits.
Det kan gå så långt att han känner förtvivlan
när det han har velat skapa äntligen är färdigt.
"Vid en tanke som uttalas i ord, eller skrivs
i ord, löper orden genom hela ens organism,
retar munnens muskler och klingar invärtes
i ens öra", säger en berömd estet skönt om
skapelseprocessen, och han bör ju veta det.
"Skönhetshungerns oro tärde vaken, / språkets
vällust smekte och betog." Så låter det hos en
svensk estetisk poet.
Det som sagts hittills i det här avsnittet
handlar om det estetiska verkets "avsikt" och
om själva skapelseprocessen. Vi kommer
tillslut till kontaktbehovet. Också esteten känner,
lite ologiskt, ett kontaktbehov. Det sköna borde
ju få vila i sig och inte ens vilja veta av
det slagets nytta — vilken nytta den sociala
konsten oförbehållsamt erkänner. Men det
lyckas inte esteten med. Allt konstnärligt
skapande är kontaktbehov, och esteten har inte
kunnat sätta sig över det. Är han worst-seller,
säger han visserligen att kontaktbehovet rent
meddelelsemässigt är högst obetydligt, han
kommer ändå inte ifrån det. Men hos esteten
övergår kontaktbehovet av nödtvungna orsaker
ettdera på imaginationen eller på honom själv.
Kontaktbehovet som han känner när han
skapar söker sig ibland till en bild — då också
mottagandet blir en imagination — men det
blir merendels introvert.
Det är på konkretiseringen av drömmen den
skapande esteten hela tiden arbetat. Så gör
också en pojke i puberteten inför sin före-
ställda älskade. Under puberteten har varje
pojke drömt ett enda konstverk: kvinnan.
Esteten fortsätter ofta att göra det. Oljefärgen,
bläcket är pollutioner. Men avsiktligt
framkallade kallas de för något annat. Även naturen
blir för esteten ett porträtt, av honom själv
eller av madonnan.
Esteten tillhör egentligen romantyp I, men
han arbetar ändå ofta på romantyp II. Esteten
arbetar gärna på Madonnan. Under tiden
genomgår han de allehanda vällustfyllda
besvärligheter, som gör konsten så svår.
Att varje konstnär försöker måla sin
madonna olik andras madonnor, beror på hans
önskan att få vara ensam med henne. Det är
all originalitets syfte. En estetisk författares
figurprojektion i en roman, om den så handlar
om honom själv eller om madonnan eller om
en katt, innehåller samma önskan: den att få
vara ensam med det föreställda älskade
föremålet. I jagromanen är det klar monism,
självförälskelse. I kärleksromanen som handlar om
en imagination är det ett av svartsjuka färgat
ensamhetsbehov tillsammans med den älskade
imaginationen. I naturens oformade form är
det den sexuella potentialen, överförd i ett
landskap.
Skaparen av det estetiska verket nöjer sig
i allmänhet, eller måste nöja sig, med den bara
tänkta madonnan. Skulle hon stå fram i
verkligheten skulle han säkerligen bli skrämd av
samma skäl som han alltid blir skrämd av
verklighet. Han skulle bli impotent inför henne.
Han hade tänkt sig henne alltför skön, och det
är bara drömda madonnor som aldrig är
taktlösa. Hon måste till vart pris vara en bild, en
imagination, det är estetens krav, och det är
hans krav därför att fordringarna är estetiska,
inte avsiktsbetingade. Se, men engagera dig
inte. Madonnan är till för din skull, men inte
du för hennes.
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
