Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ebbe Linde: Lo-Johansson och Onan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EBBE LINDE
LO-JOHANSSON OCH ONAN
i
Varje författare har en naturlig benägenhet
att projiciera sina egna bekymmer på
universum. Plågas han av myrkrypningar i nacken,
så tror han gärna att myrkrypningar är
kulturens stora problem framför andra, hela
världen en myrstack och Gud dess övermyra.
Benägenheten är förklarlig, och slår ju ibland
rätt, ty författaren känner verkligen ofta i sig
själv mycket, som är universellt, det är hans
funktion och uppgift. Men den naturliga
benägenheten måste kompletteras med studier,
omdöme, efterprövning och självkritik. Annars
tar man lätt alltför mycket tillfälligt och
obetydligt för att vara fundamentalt och betydande,
endast därför att man upplevt det livligt, och
alltför många gamla bekanta sanningar för att
vara märkliga och nya, endast därför att man
nu kommit på dem själv.
Ivar Lo-Johansson som författare synes mig
knappast höra till dem som ha sin styrka i
själsligt inskådande, snarare i känsligt
uppfattade och med friskt måleri återgivna bilder
av ett j aktsällskap, som drar ut en daggig
höstmorgon, en statarfamilj, som lämnar sitt gamla
hem på en kärra med flyttsaker, m. m. dylikt
av typen människor i landskap. Men det som
också kännetecknar honom är en mer än
vanligt stor brist på balans och kritisk
självdimensionering, när han "inskådat" något, d. v. s.
tycker att han kommit på något psykologiskt
eller socialt faktum inom sig själv. Denna brist
speglar sig redan i stilens yvighet och har gång
på gång förlett Ivar Lo till Don Quij ote-räder
mot väderkvarnar, där en myckenhet
trum-slående har fått ersätta bristen på tillräcklig
skärpa i själva angreppet och precision i
måluppfattningen. Så i fallet "Jag tvivlar på
idrotten" och i fallet "Kungsgatan", så också ganska
säkert i de senaste sexualpsykologiska
exkur-serna.
Bara att komma med en ny terminologi är
ju inget litet anspråk. Men innebär den
verkligen sakligt sett en förbättring? "Monism",
det är sedan Haeckels och Ostwalds dagar
namnet för en åskådning, som anser att ande
och materia i grunden äro ett och samma,
endast olika fattade uttryck för samma
enhetliga fenomen (grek. monos — en enda, ensam).
Det gamla namnet för libidinös självfixering,
dit Lo nu vill överflytta termen, är narcissm;
det bildades av Freud ur Narkissos
(Narcis-sus), efter Narcissusmyten. Språkkänsligare
efterföljare protesterade, påpekande att
stavelsen -iss- i "Narkissos" hör till stammen, ej till
ändelsen. Det bör alltså heta narcissism eller
narkissism om man skall vara korrekt, och
även de formerna ha fått burskap bredvid den
ursprungliga freudska. Nu, tretti år efteråt,
kommer Ivar Lo och gör om Freuds
kullerbytta, både framlänges och baklänges, fast ett
stycke bredvid, alldeles i onödan — bildar,
onödigt i sak, språkvidrigt i form, av monos
gudanamnet "Monissos" och av Monissos den
inkorrekta termen monism (som alltså redan
är upptagen), i stället för monissism, som
det i så fall väl borde heta. Det är, i hans
egen terminologi, en uppenbart monistisk eller
monissistisk handling av samma höga halt som
magister Ludwig Hagwalds, när han beslöt
att upphäva den beklagliga splittringen mellan
de alltför många världsspråken, esperanto,
volapük, ido, novial, genom att ersätta dem
alla med ett helt nytt, transpiranto. Ivar Lo
och magister Hagwald får förlåta, men vi
föredra nog det gamla esperanto, trots all energisk
Hagwaldreklam i nummer på nummer av Grön-
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
