Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Lars Englund: Två särlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS ENGLUND
lisk stil (boken avslutas för övrigt med en
tonsättning av skalden själv), i tröttsamt hög grad
byggande på "upprepning med variation".
Resultatet tycks mig som helhet knappast
lyckat, men ibland kan ur sorlet av ord
lösgöra sig en melodi av stor skönhet. Så klingar
den ut, dikten om "Lustans sjö":
Du sköna fågel vit, stjärnor tindra över din lyssnan,
o, stjärnor, I silverklara,
anden hör eder som fjärran sång,
anden hör eder som de toner silverklara, vilka ur
djupet stiga,
vilka ur djupen hinna,
hinna högre än!
Redan i slutet av "Friska sorgens källa"
hittar man en längre dikt som heter "Sång
till nådens blod". Där möter man för första
gången den blodsmystik som gett den sista
samlingen dess namn och som gör den till en
delvis tung läsning. Detta säregna, stundom
kvalmiga stämningsläge av blödande frid
träffar man både i erotiska och religiösa
sammanhang. Conradsons religion är en romantisk
känsloreligion med ganska suddiga konturer.
Ovanligt klar och distinkt är den vackra dikten
"Frid blöder mitt hjärta i Ditt namn", där
skaldens gamla kärlek till trädkronor också
är med:
I
O, aftonens milt sköna rymd,
du hulda läger för de slumrande träden!
Frid strömmar
i mitt hjärta.
Mitt hjärta blöder
i ro. I Ditt namn
Jesus Kristus
vilar mitt hjärta.
Frid blöder mitt hjärta i ditt namn!
II
Se kvällens rymd, det hulda läger
för de slumrande träd!
O, Gud min själ vill vila,
en drömmande krona,
i Din rymd!
O, Gud min själ vill bliva
hos Dig!
Den doftande frid
vill hos Dig jag få!
Hjärtats dröm, den doftande,
strömmar till Dig,
vill doftande frid hos Dig!
Det är inte svårt att hitta inhemska
förebilder till Ivar Conradsons lyrik. Att Vilhelm
Ekelund betytt mycket för den yngre skaldens
formgivning är ganska naturligt, Ekelund var
ju banbrytaren för hela detta skede. Men mer
och mer kom Conradson under en annan skalds
inflytande — C. J. L. Almqvists — det märks
tydligt i de senast citerade dikterna. Men
— och det är det väsentliga — Ivar
Conradsons egenart torde också klart ha framgått,
hans egen veka, skygga, nynnande diktion. Vi
har inte många skalder med en så dämpad,
barnaöppen charm, med en ton så ovärldsligt
sval och ren. Någon stor lyriker är Conradson
knappast; vi svenskar är kanske särskilt
bortskämda med sådana. Men jag vågar tro att
han skänkt oss nog av friskhet och skönhet för
att ge honom en plats bland de minor classics,
som vi så alltför litet frågar efter ... Även om
hans direkta inflytande har varit ringa, är han
i sin hänsynslösa subjektivism en vägvisare —
en föregångare till Gunnar Björling, harald
forss och andra.
Det ökade Almqvistinflytandet på
Conradsons senare lyrik torde till stor del kunna
tillskrivas hans nära vän Gustaf Otto Adelborg.
Till denne är de två sista diktsamlingarna
dedicerade. Adelborg, som är född 1883, hade
efter studentexamen i Stockholm legat några
år vid Uppsala universitet. Så — 1907 och
1908 — publicerade han två böcker, som kom
att väcka en hel del uppståndelse i den svenska
hönsgården: striden kring den "Adelborg—
Conradsonska skolan". Efter den kalabaliken
tystnade han, liksom Conradson, vistades en
tid utomlands och har efter hemkomsten blott
gett ut en liten lågmäld essaybok med det
betecknande namnet "Afsides".
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
