Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Lars Englund: Två särlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÄ SÄRLINGAR
Gustaf Otto Adelborgs debutbok, en
samling framställningar med titeln "Om det
personligt andliga", har en mycket bestämd
tendens och är klart och genomtänkt disponerad.
Den börjar med ett något patetiskt företal där
författaren vänder sig till sin "rätte läsare".
Redan här lyser Adelborgs antiintellektualism
fram; denna har inte senare tiders driftsdyrkan
som motivering, utan färgas av kristen mystik.
I fortsättningen granskar han först verk av två
samtida författare, Ola Hansson och Vilhelm
Ekelund, vilka från hans synpunkt sett är
betydande men dock ej leder fram till en
slutgiltig klarhet. Därpå övergår han till tidigare
författare som nått en sådan: Søren
Kierke-gaard och C. J. L. Almqvist, och sist skriver
han om den samtida skald som enligt hans
mening klarast kunnat uttrycka det enda
nödvändiga — Ivar Conradson. Boken avslutas
med en lång trosbekännelse "Om Den Enda
Meningen". Uppsatserna är avgjort
stimulerande och givande, också då de väcker lusten
till motsägelse. Från sin ståndpunkt av "ensam
kristen" i kierkegaardsk mening fäller
Adelborg domar, ofta vittnande om skärpa,
egensinne, intelligens. Underligt få författare hos
oss har ju eljest tagit upp arvet från den store
dansken; vi kunde behöva mer fränhet och
slagfärdighet också från kristen sida. Tyvärr
odlar Adelborg en starkt tautologisk stil, som
kan äga musik, men som ofta blir ganska
tröttsam där den stundom sväller ut i konstrikt
utbyggda meningar på nära en sida. Med sina
ofta upprepade älsklingsord (av vilka
"innerligt" torde vara det mest använda), med sina
parenteser och inskjutningar blir Adelborg
onödigt tung att läsa. Säkert har den
maniererade stilen skadat hans sak, och det är synd,
ty han har väsentliga ting att komma med.
Det finns i hans bok en ren eldighet, en
ungdomlig entusiasm som vi svenskar inte är
alltför vana vid.
Måste man taga redan "Om det personligt
andliga" med en god nypa attiskt salt, gäller
detta i ännu högre grad om Gustaf Otto
Adelborgs andra bok, "Våga, vedervåga". Denna,
som kom ut 1908, har inte så mycket att ge
som den tidigare, men är dock intressant, inte
minst ur psykologisk synpunkt. Här framträder
klart, ja, i bjärt belysning, Adelborgs attityd
mot omvärlden — som kristen övermänniska,
som trotsare och profet. Redan i inledningen
vänder han sig mot dem som trott honom vara
en beskedlig kristlig yngling; han framhäver
den väsentliga dubbla fronten: dels mot
"världen", dels mot de prudentliga moralisterna.
Adelborg låter en ung student, helt inriktad
på "det personligt andliga", komma till
Uppsala och där konfronteras med akademisk
sterilitet och kälkborgerlighet. Mot denna och
annan liknande inställning (som han tror sig
finna också hos Goethe) vänder sig den unge
studenten i hånfulla, delvis ännu bitande
ordalag. Han svärmar däremot för enkla, olärda
människor — och Ivar Conradsons poesi. Av
alla hans prosaskisser fäster man sig kanske
främst vid just dessa mera positivt hållna, t. ex.
den om en ung arbetarflicka eller den hyllning
till mälarlandskapet och vännen Conradson
som han kallat "Sörmländsk naturskönhet".
Men flertalet stycken saknar den balans man
där möter. Boken vill vara utmanande, men
även med detta för ögonen måste man nog
anse att Adelborg i många fall går till
överdrift och själv skadar sin sak. Det mest
stötande är författarens ohöljda egocentricitet,
ständigt iakttar han beundrande sig själv. Han
saknar i all sin ironi något mycket
väsentligt — självironi, humor. "Våga, vedervåga"
är som stridsskrift delvis modig, delvis
dumdristig. (Boken "Afsides", som kom ut 1923
och alltså inte hör till det här berörda,
hektiska skedet, visar Adelborg dämpad, avklarad,
men också mattare.)
Litteraturkritiken förefaller stundom att vara
en av litteraturhistorikerna rätt förbisedd
faktor. Ändå är den en verklig makt, som kan
medverka ganska mycket till gestaltandet av
en periods litteratur. Detta gäller ju speciellt
sedan pressen i slutet av 1800-talet genom tek-
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
