Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Alfred Kazin: Brev från Neiv York
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFRED KAZIN
Nu är Edmund Wilson inte bara vår bäste
litteraturkritiker, och vad det beträffar
förmodligen också den mest övertygande
engelskspråkige kritikern i vår tid. Han är dessutom
en litterär personlighet i ordets mest
vidsträckta betydelse, och innan jag kastar mig
över honom måste jag med skärpa framhålla
att hans talanger i vår samtida litteratur strålar
med ovanlig lyskraft. Hans bok avspeglar en
omfattande mottaglighet för alla sidor av
dagens situation i Europa — bakgrunden, det
yttre livet, personlighetsfrågor, litteratur och
de talrika ting med moralhistoriskt
symbolvärde, som en hjärna som hans så snabbt
uppfattar — allt detta är i hög grad stimulerande.
Särskilt ovanligt är det att finna en sådan bok
i Amerika, eftersom vi alltid varit behäftade
med en rent formell känsla för litteraturens
olika områden och inte lika lätt som t. ex.
fransmännen förstår hur mycket mer
fantasikraft och verklig litteratur det finns i en bok
som denna än i hundra romaner. Edmund
Wilsons reseintryck visar än en gång, på samma
sätt som Emersons och Hawthornes dagböcker
(och så många andra amerikaners personliga
anteckningar från europavistelser) vilken
egendomligt givande skarpblick en amerikan kan
ha, som ser det hela "utifrån". Och dessa
förtjänster blir än mer slående när man betänker
att artiklarna i fråga ursprungligen skrevs
för The New Yorker, denna sofistikerade,
metodiskt muntra och lättsinniga
veckotidning, vars litteraturanmälare han dåförtiden
var. De flesta av de verkligt framgångsrika
amerikanska veckotidningarna är så
standardiserade och håller så konsekvent fast vid sina
beprövade former, att de så småningom
utplånar även de bästa författares personliga
egenart — ungefär, antyder Edmund Wilson
själv, som när man bleker mjöl för att göra
vitt bröd. Och de flesta av författarna i fråga
ter sig också som skivor, skurna ur samma
längd. Edmund Wilson däremot ger med
sina precisa observationer, sina kunskaper, sin
känsla för den nödvändiga litterära
konstruktionen — och framför allt (man kan inte bättre
uttrycka hurdan författaren är och vad han
betyder för oss) genom sin lidelse —- prov på
en kraftfull litterär intelligens i arbete med ett
samtidshistoriskt material.
Och ändock är denna bok fylld av förvridna
personliga besynnerligheter av ett slag som
vår tidsålder på något sätt uppmuntrar.
Författarens slutsummering av det europeiska
debaklet kom håren att resa sig på mig. Det
fanns ju dock när allt kommer omkring en
gång en berömd amerikansk kritiker, som
skrev en bok med den "chicka" titeln "Was
Europé a Success?". Och nu finner man i
"Europé Without Baedeker" en avsmak för
Europa, som är så bottenäcklad, så helt utan
varje frälsande hopp om förändring till det
bättre för en kontinent som snabbt överflyglas
av det nya totalitära systemet, att det för dess
författare verkar som om endast en långt
gången rashygien kan rädda oss. Människan
måste helt enkelt börja framodlas på nytt, så
att vi får fram nya typer; vad vi behöver,
o, I mörksens barn, är en statsunderstödd
"Avelsbyrå". "Om vi ur någon sorts kusin till
schakalen och vargen kan odla fram taxen och
grand danoisen, pekingesern och pudeln, vad
skulle vi då inte kunna göra av människan?"
Kort sagt, felet med oss ligger däri att
"mirakulösa mytologier" fått leva kvar, uppfattningar
av människan som grundat sig på en eller
annan absurd dragning åt det andliga. Vi har
glömt bort det enkla faktum att människan när
allt kommer omkring dock endast är ett djur.
Och ändå skulle det vara felaktigt att citera
dessa rader som helt igenom representativa för
ett nytt litterärt mode. Vad som framför allt
är värt att lägga märke till är det sätt varpå
Wilson använder dessa teorier. Han har
överflyttat sin avsmak från samhället till
människan. I stället för att använda den som bas
för fortsatta undersökningar, att — inte utan
en viss sympati — söka utforska de mörka
krafter som rör sig under vårt samhälle (i detta
sammanhang vill jag hänvisa till den franske
författaren David Roussets utmärkta studier
över de tyska koncentrationslägren, "L’Univers
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
