Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
produktion efter 1934, och efter detta årtal
har också flera nya skalder framträtt.
Wahlund inleder sin bok med en lång essä,
som han i företalet blygsamt kallar "ett
vänd-kors för obevandrade". Man vill dock särskilt
vad de stora poeterna beträffar, Södergran,
Diktonius, Björling och Enckell, tillmäta den
större värde. Karakteristiken av Björling
innehåller många värdefulla formuleringar och är
anmärkningsvärt fri från parafrasering, ett
stilmedel som Wahlund annars gärna
använder. Ibland kan ju parafrasen uppstå, genom
att man står litteratur så nära, att man har
svårt att lossgöra sig från dess grepp, men
oftast är det väl formuleringströtthet, som
ligger till grund. Rådet att läsa Björling
förutsättningslöst men samtidigt med sans och
försiktighet är lustigt men syns mig något svårt
att följa. — Man vill gärna betona
konsekvensen och enhetligheten i Enckells utveckling
både ur innehållslig och formell synpunkt,
vilket Wahlund inte gör. När det jagbetonade
i hans prosaböcker understryks, får man inte
glömma, att det mest påfallande i dem är en
stark inlevelse i kvinnligt själsliv. Kerstin
Söderholm och R. R. Eklund har Wahlund
ägnat personligt upplevda studier. Den senares
enslingskap framhävs och även att han aldrig
lästes utanför en mindre krets. Hans
barndomsberättelser nådde dock ut till en ganska stor
publik. — I sin karakteristik av den mycket
intressante Henry Parland, som dog vid blott
tjugutvå års ålder 1930, betonar kanske
Wahlund för mycket hans flanörmentalitet. När
man läser det fina urvalet av hans lyrik, får
man ett starkt intryck av intensiteten i
verklighetsuppfattningen, och tidsavståndet har även
starkare framhävt det patetiska och tragiska
i hans diktning.
För att karakterisera Björlings
formupp-lösta lyrik använder Wahlund det nya ordet
"skärvig", som är bra i detta sammanhang,
därför att det inte innehåller något
värdeomdöme. Litet senare används samma ord om
L. A. Salavas lyrik, men här som negativt
omdöme och som motsats till den "inre balans",
som önskas denne diktare. Ordet förlorar
givetvis härigenom i valör.
Wahlund säger sig ha följt regeln att inte
rycka loss partier ur längre diktverk. Man
iakttar dock, att frånsteg gjorts på en väsentlig
punkt. I Edith Södergrans "Dagen svalnar"
har avdelningarna II och III uteslutits. De
innehåller diktens stigande kurva, och utan
dem framträder inte det vidgade och intensiva
i den sista avdelningens fåordiga avslöjande.
På något sätt står denna uteslutning också
i samband med karakteristiken i inledningen
av Södergrans första diktsamling, där Wahlund
just med utgångspunkt från denna dikt betonar
orördheten och den spröda erotiken. Dikten
som helhet ger inte det intrycket.
Södergransurvalet vill särskilt framhäva den kurva hennes
diktning beskriver, och man fäster sig vid det
goda urval, som gjorts ur diktsamlingarna från
Nietzsche-perioden. Diktonius är rikligt och
mångsidigt representerad och detsamma gäller
med viss inskränkning Björling, som med detta
urval torde ha stora möjligheter att vinna flera
läsare. Den nyligen borgångne R. R. Eklund
hör till dem, som Wahlund är mycket mån om
att göra känd, och i det intressanta urvalet
fäster man sig särskilt vid hans senare lyrik.
Av de diktare, som framträtt efter 1934, är
de kvinnliga poeterna de intressantaste — detta
vittnesbörd avger åminstone Wahlunds
antologi. Solveig von Schoultz och Eva Wichman
har ett djup och ett sökande i sin poesi som är
fascinerande, och även Karin Mandelstam och
Ulla Olin har i sina sista verk en personlig och
intensiv ton.
Volymen är utsökt vackert gjord i
typografiskt avseende. Tyvärr måste dock det felet
påtalas, att dikter som inte har rubriker,
Björlings, Enckells och Henry Parlands, har blivit
satta så tätt, att de framstår som strofer i
samma dikt. Ofta har detta undvikits, genom
att de inte placerats direkt under varandra,
men ibland måste man gå till registret för att
få klart för sig, när en dikt slutar och en annan
börjar. Läsaren rådes, att före studiet av nyss
nämnda tre diktare med ledning av
innehållsförteckningen rita ett blyertsstreck mellan
dikterna.
Noggranna bibliografiska upplysningar ökar
ytterligare värdet hos denna antologi, som på
det varmaste kan rekommenderas.
Carl-Erik af Geijerstam
BLIVANDE SKALDER
Hanserik Hjertén: Blå jord. Bonniers 1948.
4: 75.
Eugen Wretholm : Mellan björk och katedral.
Bonniers 1948. 4: 50.
Är det för mycket att begära av en dikt, som
slutar med en önskan att poeten någon gång,
någon sommar skall förstå "även dockornas
själ", bör innehålla någonting om dockorna
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
