Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
menter, är motbjudande, skildringen av
likplundringen i Polen, där de döda kvinnornas
kroppar tycks göra ett sista motstånd mot
grymheten, tangerar eller överskrider gränsen
till Kitsch. Genomgående framställer sig
författaren såsom lidande till vanvettets gräns av
den terror, han får bevittna. Kanske gör han
det. Men samtidigt avnjuter han terrorn, söker
den, beskriver den, frossar litterärt på den.
Det är någonting i denna dubbelattityd, som
verkar generande och oäkta. Författaren
briljerar med sin sårbarhet, sin plåga. Han gör
effekter av Europas namnlösa lidande. Han
talar briljant om vad som borde antingen
förtigas eller torrt konstateras. Han är en italiensk
tenor, som på en röksvärtad ruin sjunger en
svällande aria om sitt hjärtas och världens
nöd.
Men det var längesedan en sångare med
sådana röstresurser dök fram på scenen. Puck
Munthe, själv en gammal trollkarl, kan känna
sig stolt över sin väns bravader. Sven Stolpe
DEN KATOLSKA
ROMANENS PROBLEM
Francois Mauriac: Essayer. Översättning av
Karin Stolpe. Bonniers 1948.
7:50.
I föreliggande volym har samlats Mauriacs
båda mest betydande programförklaringar
eller, om man så vill, apologier: "Souffrances
et bonheur du chrétien" och "Dieu et
Mam-mon". För den som vill lära känna författaren
bakom hans verk utgör de ett värdefullt, nästan
nödvändigt, komplement till Mauriacs
skönlitterära arbeten; de belyser ganska klart
åtskilligt däri, som är långtifrån självlysande.
En anmälare av dessa essayer med deras
alldeles specifika utgångspunkt beredes vissa
svårigheter. Man kan givetvis inskränka sig till
att referera innehållet och bedöma formen —
men det är redan gjort av andra och i annat
sammanhang. Vill man ta ställning till
innehållet, kan man antingen behandla det från
en avvikande ståndpunkt eller också söka
placera sig på Mauriacs egen. Det senare
alternativet synes vara att föredraga, ty vad
de båda essayerna behandlar är den
konfessionellt kristna (närmare bestämt: katolska)
människans och romanförfattarens problem,
och för att kunna yttra sig om den hållning,
författaren intar, måste man utgå från hans
egna premisser. En kritisk granskning av dessa
premisser hör knappast hemma här. Detta
behöver inte innebära en okritisk hållning,
vilket nedanstående lätt skall utvisa.
Vad beträffar den första essayen: "En kristen
människas plåga och lycka", så frapperas
läsaren av disproportionen i intensitet mellan de
båda tillstånden: medan det avsnitt, som
behandlar den kristnes plåga tycks skriven med
författarens hjärteblod, så verkar det senare
vid sidan därav som ärlig vilja i kontrast mot
skälvande övertygelse.
Problemet är det sexuella — Mauriac
proklamerar i första avsnittet sin övertygelse om,
att kyrkans krav på renhet är sanna och
riktiga, och samtidigt ropar han i förtvivlan, att
hur riktiga de än är, så kan de dock inte
efterlevas. I andra avsnittet tar han avstånd från
denna pessimism, anklagar sin tidigare
inställning för halvhet samt gör en del ganska
allmänt hållna betraktelser över nådens makt över
människans såväl kropp som själ. Men
förgäves söker man här förbandsmaterial avpassat
för de synnerligen påtagliga sår, som första
delen blottat — man finner på sin höjd en
allmän handledning i första hjälpen vid
olycksfall. Man får ett bestämt intryck av, att, då
detta skrevs, ångesten ännu var en mer levande
realitet för författaren än friden — man tycker
sig snarare bevittna den utmattade syndarens
kapitulation inför nåden, än nådens triumf
över synden. Låt vara att detta endast är två
aspekter på samma realitet — men det saknar
inte betydelse, vilken aspekt som är den
engagerades egen. (Samma reflexioner får vi
tillfälle att göra ur en delvis annan synpunkt på
tal om "Gud och Mammon".)
Om alltså optimismen synes subjektivt svagt
utvecklad i senare avsnittet, så är kanske
pessimismen objektivt alltför utvecklad i det förra.
"Objektivt" — alltså utifrån Mauriacs egen,
katolska ståndpunkt. Kastar man en blick på
de religiösa auktoriteter, han hänvisar till,
finner man gång på gång Bossuet (skriften
tillkom också som en kommentar till dennes
predikningar) och Pascal; emellanåt även
Augustinus och Tertullianus. Denna falang
isolerad kan knappast anses representera ortodox
katolsk moraluppfattning — fastmer finner vi
i detta Mauriacs auktoritetsval ett ganska
tydligt vittnesbörd om den jansenistiska färgton,
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
