Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
han för övrigt själv kritiskt bekänner sig ha.
Och här står man inför en viktig faktor i
fransk andlig kultur överhuvudtaget. Le grand
siècle var trots allt präglat av en obestridlig
moralisk obskurantism — religionen
reducerades ofta till morallära, och det var den
jan-senistiska pessimismen med sin trånghet, som
blev rådande. Sedan dess har breda skikt av
franska kristna omedvetet stämplats av denna
anda. Hos somliga har den verkat så, att de
för alltid med avsmak vänt sig bort från en
religion, där allt mänskligt hotade att
förkvävas ; hos andra, vilkas tro hindrat dem från
ett sådant ställningstagande, har en mörk
pessimism färgat hela deras livssyn. De tycks se
synden överallt, där det mänskliga spelar sin
roll — de stirrar sig blinda på
människonaturens fördärv, till den grad att de i praktiken
kommer att undervärdera den gudomliga nåd,
som den kristna tron dock ger en mer
förhärskande roll. Särskilt märker man denna
snedvridna inställning i synen på sexuallivet —
det är en känd sak att en ständig skräck för
sexuell orenhet är en av de största farorna för
den sexuella renheten, och man kan inte undgå
att få det intrycket, att Mauriac är
hypnotiserad av sexualproblemen.
Detta må vara en kritisk kommentar till "En
kristen människas plåga och lycka" — den
upphäver dock ingalunda det faktum, att
särskilt essayens första del står som ett sällsynt
gripande och sällsynt formfulländat dokument
över ett ångestfullt sökande efter svaret på en
hänsynslöst ärlig fråga.
Själv ifrågasätter Mauriac denna ärlighet,
i det han i essayens andra del säger, att
konflikten bottnar i en vägran att välja. Läsaren
är böjd att se saken mera positivt än
författaren, men frågar sig i gengäld, om inte en
dylik ovilja att slutgiltigt ta parti ligger bakom
konflikten i "Gud och Mammon". Här
behandlas den katolske romanförfattarens
"pliktkollision" sådan den uppfattas av Mauriac:
kravet på sannfärdighet i människoskildringén
låter sig svårligen förena med ansvaret för
läsarens själ.
Mauriac utgår från att författaren har ett
klart ansvar för sin publik — ett kristet ansvar,
som förbjuder honom att föra en enda själ från
den smala vägen. Å andra sidan hävdar han
med rätta, att romanförfattarens förpliktande
uppgift är att skildra människosjälen sådan
den verkligen är. Han kan inte förtiga det
ondas grepp om människan, kan inte släta över
synden eller förringa frestelsens fruktansvärda
realitet. Var finns utvägen ur detta dilemma?
Att skaka av sig oket och förneka ansvaret
kan inte för Mauriac komma i fråga. Inte
heller kan han frestas av en Berdjajevs billiga
"övermänniskomoral", som visserligen
erkänner det kristna kravet — men för kreti och
pleti, inte för konstnären.
Mauriac tar inte parti; inte helt i varje fall.
Han sitter kvar, barrikaderad bakom
konflikten mellan de båda kraven, och ser sig
ingen väg ut. Men från hans egen synpunkt
borde saken kunna te sig annorlunda och det
kristna kravet på att inte "förföra en enda av
dessa små" bli kvar som segrare på valplatsen.
Att han inte drar denna slutsats synes bero på
etablerandet av en rätt egendomlig premiss —
han anser författaren determinerad att skriva;
alltså skulle här föreligga ett undantag från
den i övrigt för hans katolska ortodoxi
gällande regeln, att människan i nådens tillstånd
är fri i sitt handlande. — Om det nu är fråga
om ett sådant absolut inre tvång "att skriva
ifrån sig" — sträcker sig då detta tvång även
till publicerandet?
En specialaspekt av betydelse är frågan, i
vilken mån man kan göra god litteratur av kristna
ingredienser. Mauriac ser som den kristne
författarens huvudsakliga uppgift att pejla
synden. Han ifrågasätter också möjligheten av att
göra likvärdig litteratur av motpolen — nåden.
Men även här har man intrycket, att han
halkar på sidan om sina egna förutsättningar.
Säkerligen är det en ur kristen synpunkt högst
diskutabel sats, att den kristne författaren
främst skulle ha att skildra syndens realitet. Ur
samma kristna synpunkt vore detta nämligen
liktydigt med att säga halva sanningen. Sedan
står det var och en fritt att diskutera, vilken
hälft det är mest klandervärt att förtiga.
Problemet har knappast den objektiva
betydelse, som Mauriac vill låta påskina. Det
förhåller sig säkerligen inte så, att i det kristna
livet syndens realitet skulle vara av mera
dynamisk karaktär än nådens och därför bättre
ägna sig för dramatisk bearbetning än denna.
Det gäller i stället, och i desto högre grad, ett
subjektivt problem: frågan om inlevelsen. Klart
är utan vidare, att ingen kan ge ett fullgott
konstnärligt uttryck för realiteter, som han inte
till fullo upplevat. Den kristne författaren
avslöjar sig alltså med fatal tydlighet just i sin
behandling av förhållandet mellan synd och
nåd. Och att man så oändligt mycket oftare
finner den förra faktorn skildrad med mäster-
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
