Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
de 1’Humanité och Den svarte djävulen. Dumas
kan synas rörande i sin omsorg att bevisa sin
legitima börd — men härigenom vinner han
också förmånen att inför de nya makthavarna
framstå som en god son av revolutionen och
av en man som öppet hade vågat trotsa
Napoleon.
Allt sådant blir dock utanverk och
oväsentliga ting när man läser dessa sorglöst
nedkastade minnesbilder. Dumas släpper snart det
inte alltför fasta greppet kring det apologetiska
och berättar med ett ohämmat ordflöde, med
virrig kronologi och ibland med ett
avväpnande förakt för det sannolika. Man förvånas
och gläder sig över den omedelbara friskheten,
humorn och åskådligheten, kanske mest i
erinringarna från barndomsåren, det må gälla
■ett uppfriskande skolslagsmål eller det
sakrament som en pojkes första jakt utgör. Dumas
var som pojke enligt sina egna ord "inbilsk,
stursk, högmodig, full av självförtroende,
uppfylld av beundran av sin egen lilla person" —
en självkarakteristik som kunde ha gällt
femtio-åringen likaväl som tioåringen!
Tiden har farit illa fram med Dumas’
omfångsrika produktion. Strängt taget är det väl
bara "De tre musketörerna" som har blivit
litterärt bestående. Ett av skälen — kanske det
viktigaste — att boken fortfarande står så
levande lämnar dessa "Ungdomsminnen". Det
råder en påtaglig släktskap mellan den unge
Dumas och lyckoriddaren d’Artagnan, som
drar till Paris för att kämpa sig fram till namn
och ära, i sliten jacka och med lappad
armbåge, men med blank klinga, ett gammalt gott
adelsnamn, ett rekommendationsbrev från den
avdankade fadern och framför allt en
outsläcklig tro på den egna förmågan. I "De tre
musketörerna" omdiktade denne fabuleringens
mästare sitt liv i lysande romantisk och ändå lätt
igenkännlig förklädnad; liksom d’Artagnan
måste genomgå sina eldprov för att befinnas
värdig en post i kapten de Trévilles garde,
måste Dumas genomlida sina hundår tills han
efter uppförandet av "Henrik III och hans hov"
kunde betrakta sig som medmusketör till Hugo,
Vigny och Nodier. Det ungdomliga överdådet,
den tveklösa tron på den egna saken och
den stormande livsglädjen ger "De tre
musketörerna" dess speciella tjusning, men sin
innersta styrka får boken säkerligen av att den
har ett självupplevt verklighetsunderlag.
"Ungdomsminnen" är emellertid långt mer än ett
komplement till "De tre musketörerna"; här
får man den verklige fjärde musketören utan
annan förklädnad än den lätta och
genomskinliga slöja som memoarer skrivna i efterhand
alltid måste kasta över sitt föremål.
"De tre musketörerna" har blivit föremål
för en välkänd parodi av Falstaff Fakir. Den
är inte bara strålande rolig utan också verkligt
skarpsynt; Fakiren har genast lagt märke till
den lätta men omisskännliga doft av allmän
ohederlighet och skurkaktighet som glimtvis
skymtar fram i boken. Doften har förtätats till
högsta grad av påtaglighet i det verk som efter
en hundraårig manuskripttillvaro kommit ut
i tryck — "Den röda sfinxen". Det
sensationella manuskriptfyndet har hittills veterligen
inte varit föremål för några litteraturhistoriska
kommentarer; i avvaktan på dylika får man
låta nöja sig med förvissningen att något
falsi-fikat omöjligt kan föreligga: detta är
alltigenom Dumas. "Den röda sfinxen" är
naturligtvis Richelieu — ty boken skrevs under
Louis-Philippes sista regeringsår, och Richelieu
framstår här i ännu högre grad än i de tidigare
utgivna "De tre musketörerna" och "Myladys
son" som Frankrikes starke man och räddare,
en folkets vän som lotsar sitt land genom faror
(ett ord som hos Dumas tycks vara liktydigt
med hovintriger) och för det till storhet och
ära trots att han officiellt är underordnad den
uslaste bland regenter. Kring kardinalen har
han grupperat en samling tilldragande och
lättfärdiga damer samt ett utsökt och rikt nyanserat
galleri skurkar, som alla värdigt ansluter sig till
pikareskens hjältar från Lazarillo de Tormes
och Gil Bias. Naturbarnet Dumas finner sig
anmärkningsvärt väl i detta sällskap. Moraliska
begrepp låg honom som bekant oändligt
fjärran; ett nyckfullt öde överlät åt hans son att
älta dylika ting, och han gjorde det också med
desto större frenesi.
Dumas höll alltid öppen taffel, och dit var
särskilt engelsmän varmt välkomna; han fick
på så sätt avbörda sig sin tacksamhetsskuld till
två deras landsmän som haft avgörande
betydelse för hans författarskap: Shakespeare
och Scott. Vi finner mycket litet av
Shakespeare i Dumas’ dramer, men man bör i
sanningens namn tillfoga att man ser nästan lika
litet av honom hos det franska romantiska
dramats programatiker, Hugo. Av Scott lärde
sig Dumas väl egentligen endast den historiska
romanens intrikata skyttelteknik och konsten
att framställa masscener. Scott nedlade ett stort
och mödosamt arbete på den historiska kärnan
i sina verk, Dumas klarade av samma sak
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
