Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
i den svenska utgåvan inte något
överväldigande intryck. Den lärda och vidlyftiga
kommentaren försonar i möjligaste mån Regnards
uppenbara synder, men översättningen ökar
inte nämnvärt aktningen för hans entusiastiskt
omvittnade dygder. Äke Janzon
FRANZÉN I HELFIGUR
Gösta Lundström: Frans Michael Franzén.
Liv och diktning under Kumlatiden.
Gumperts 1947. 12:—.
Vår romantiska lyrik hade omkring 1790
en häftigt uppblossande göjevår, då Kellgren
och Franzén plötsligt skapade dikter av en
glans och innerlighet, som dittills aldrig setts
i Sverige. Men, som Franzén skrev om några
andra diktens sippor i detta land, "frosten nöp
dem i sin knopp". Kellgren dog utan någon
som tog upp hans diktnings arv, och Franzén
skyggade förskräckt för de kalla vindarna från
den svenska Pindens toppar — närmare
bestämt Leopolds olycksaligt berömda kritik av
hans sång över Creutz. Han slog sig i stället,
med i allmänhet beklagligt resultat, på tidens
godkända och officiella genrer, lärodikt och
satiriskt kåseri, chargerade Leopolds egen stil
och syntes helt och hållet förlorad för sin egen
poetiska kallelse. Därtill bidrog, att hans
filosofiska studier enligt hans egna ord torkade ut
inspirationens källor för honom.
Vid denna punkt har också forskningen om
Franzén vanligen stannat. Vad han skrev under
de långa decennierna som kyrkoherde och
biskop i Sverige har avfärdats med ett hastigt
omnämnande av hans psalmdiktning. En ung
göteborgsforskare, lärjunge till den professor
Ek som själv en gång disputerade på Franzéns
ungdomsdiktning, har nu fyllt denna lucka och
fortsatt skildringen av Franzéns utveckling
även efter den ödesdigra avflyttningen från
Åbo till Sverige, då Finland inte längre var
svenskt. Perspektivet på Franzén har
härigenom blivit ett annat och mycket fylligare.
Det var givetvis ingen olycklig tillfällighet, att
Franzéns 1790-talslyrik nöps i sin knopp. Hela
hans personlighet var på väg genom en kris,
och innan denna var löst på ett
livsbefräm-jande sätt, måste också hans poetiska
produktion hämmas inifrån. Sin nästa stora högflod
upplever han därför inte förrän han övervunnit
splittringen mellan sin naturs intensivt
religiösa läggning och den rationalistiska
livsåskådning, han sökt att anamma som filosof.
Det är efter ett personligt religiöst genombrott
— tydligt återspeglat i vissa rent bekännande
psalmer — som hans lyrik åter kan nå sådana
höjder som "Vad ljus över griften!" och alla
dessa andra, gripande och älskade dikter i vår
psalmbok, som mer än någon annans — utom
Wallins — bidraga att göra den till en av
Europas märkligaste. Lugnet och harmonin,
som Franzén efter de uppslitande händelserna
kring skilsmässan från Finland fann i en
renlärig kristendom, ha här på visst sätt gett
honom tillbaka den känsla av obruten enhet
med sig själv och med tillvaron, som han ägde
i sin ungdom, på "Det nya Edens" tid.
Det kan emellertid diskuteras, huruvida
denna lösning, hur ärlig den än var, likväl inte
var en aning för lättköpt. Efter de stora
psalm-diktningsåren på 1810-talet räckte Franzén
i varje fall aldrig mer till för någon lyrik av
denna kvalitet. Hans långa berättande dikter
från senare år locka inte till omläsning,
möjligen med undantag för versnovellen om
franska revolutionen, "Julie de St. Julien", som
åtminstone i Gösta Lundströms version blir en
ganska roande och realistisk omdiktning av
den unge Franzéns egna upplevelser i
1790-talets Frankrike. Det hindrar inte, att Franzén
under många år innehade en central ställning
i det svenska kulturlivet, som inte enbart
grundades på prestigen från hans första mästerverk,
utan också på hans vidsynthet och fina insikt
i litterära ting. Vad han gjorde för att försona
och förlika de gamla och nya skolorna,
Leopold och Atterbom, för att nämna deras
ytterlighetsrepresentanter, är på sitt sätt en lika
väsentlig insats som något av hans diktverk.
Lagom till hundraårsminnet av Franzéns
död i höstas kom denna avhandling ut, och
det är hädanefter lättare att se dess föremål
i helfigur, inte bara som en ofullbordad början.
Det kan inte förnekas, att Gösta Lundströms
undersökning lägger åtskilliga tum till den
allmänt antagna föreställningen om Franzén;
det var inte bara en inspirerad poet utan en
ovanligt mångsidigt bildad man med en ytterst
snabb känsla för den litterära utvecklingen,
som på mer än ett sätt gick i täten för den
nyromantiska skolan, utan att försvära sig åt
dess ensidigheter. Kerstin Ajvér
OM JOLIN
Nils Palmgren: Einar ]olin. Wahlström &
Widstrand 1947. 17:50.
"Min barndom var angenäm, och mina
föräldrar fina, goda, vänliga och på det hela taget
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
