Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
förstående" — det är Einar Jolins ord. Från
denna vänliga värld, där de få friktioner som
fanns upphävdes genom ömsesidig takt, borde
steget över till krigsvärlden varit långt och
brottet märkbart. Hos kollegan Dardel blev
det så; tillsammans tillbringade de sommaren
1913 i Senlis med kokett, raffinerat
marionettspel. När kriget kom fortsatte Dardel sin lek
i oskuld och ennui, men hans sommardrömmar
fick en ny dimension av omöjlighet och hans
oskuld blev en nyans blekare av rädsla för det
onda i världen; fula busdignitärer smög alltid
runtom och ofta rakt genom hans konst. Man
kan inte säga att han lämnade elfenbenstornet
och blev en målare i partiet och tiden, men
hans svärmeri fick en tydlig prägel av att livet
var en orolig sak. För Jolin blev livet aldrig
en orolig sak. När han våren 1914 av en serb
i Paris fick höra rimliga skäl för ett krig,
fick han en chock, men i sin konst
hämtade han sig omedelbart eller förlorade aldrig
balansen. Han fortsatte sitt spel utan att märka
eller låta märka att pjäsen fått en
allvarsammare ton. Hans figurer från tjugutalet
associerar genom kläder och allmänt skick till en
efterkrigsvärld, men man letar förgäves efter
ett drag som hos dem skulle förråda något
förlorat. Man finner bara den mondäna
schablon, med vilken en nervöst frigjord klass
maskerade sig till oberördhet. Hos Jolin finns
knappast den nervösa grunden, oberördheten
känns helt genuin. Den stora måleriska
känslighet, som finns i hans tidigare konst, är en
fråga om smakens skolning, inte en fråga om
nerver. Jolin har haft förmågan att skära ut
en obetydlig del av verkligheten, pressa den
på dess artistiska kvaliteter så länge det gick
(tyvärr har han sen inte låtit den vara). Men
den svala oberördheten hämnar sig nog. Det
kan i varje fall synas helt konsekvent när hans
kärlek till ostasiatisk konst i de tio senaste
årens stilleben och djurbilder blivit så kyligt
obesvarad. Denna konst har givit så lite från
sig. Hur dekorativt behärskad den än är, så till
den grad livsfattig som Jolins version av den
är den sannerligen inte. Inte ens en kinesisk
kruka.
Nils Palmgren har valt Jolin som objekt för
en monografi. Det är ett besvärligt objekt, det
finns så få verklighetshakar att gripa tag i.
Han har valt att jolinskt inskränka blickfältet.
Att Jolin inte ser sig engagerad i större
sammanhang behövde annars inte betyda att han
inte är det; han representerar i så hög grad
en speciell kulturtyp att hans måleri skulle
kunna karakteriseras med annat än det svala
gosselynnet om den kulturtypen analyserades.
Palmgrens bok har också blivit vad man kunde
vänta, sober, utan överraskningar, men ny
i detaljer här och där. Han har resignerat
inför det fullt naturliga att bilder säger mer
om konst än text kan göra. Denna lag bjuder
han inte trots, även om en analys kan vara
något helt annat än en reproduktion av
konstverket. Mycket hos Jolin vore också värt en
analys, en del för att det är mycket vackert,
en annan del för att det hör hemma i en
intressant period, en tredje del för att där måste
gömma sig något konstnärligt misstag, o. s. v.
Sven Alfons
ENGELSKT VÄSEN
A. L. Rowse: Engelskt väsen. Översättning
från engelskan av Karin Granstedt.
Ljus 1947. 11:—.
Den engelske historikern Rowse har samlat
en serie radioföredrag och tidningsartiklar till
en volym, och detta sammanförande av gods
från skilda håll som i allmänhet inte brukar
slå så väl ut har i detta fall gett ett mycket
lyckat resultat. Boken ger verkligen vad den
lovar: den ger en god föreställning om engelskt
väsen sådant det på skilda områden har
gestaltat sig alltifrån Francis Drake till Winston
Churchill. När jag skriver detta är jag väl
medveten om att "engelskt väsen" endast är
ett talesätt och att vad vi därmed menar just
är summan av vad landets stora andar har
presterat. Dessa prestationer har emellertid
blivit ideal- och traditionsskapande, och
resultatet har blivit så pass homogent, att även en
omdömesgill person som A. L. Rowse vågar
sig på att använda det av bornerade insulärer
ofta missbrukade ordet "oengelsk". Men han
begagnar det bara en gång — om Carlyle —
och där är det verkligen på sin plats. Rowses
karakteristik av denne förtjänar anföras in
extenso:
Om man vill nämna ett stort namn i engelsk
litteratur som sammanfattar allt det som England inte
vill stå för — bitterheten, surheten, extravagansen,
dyrkan av kraften och "Führer-principen" — så kan
man nämna namnet Carlyle.
Thomas Carlyles lidelsefulla kärlek särskilt
till den tyska kulturens politiska
uppenbarelseformer var kanske i alla fall inte en ren
tillfällighet.
Rowse intresserar sig också för dagens läge,
vilket i detta fall vill säga åren närmast före
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
