Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ring, och Alexander den stores framträngande
till Indus liksom hans strateg Nearchos’
sjöfärd därifrån till Eufrat uppfattas som ett
militärt tillgodogörande av tidens geografiska
vetande.
Många av antikens geografiska upptäckter
råkade ju senare i glömska i Västerlandet, med
påföljd att man senare nödgades göra om dem.
Men denna "geografins tillbakagång" ger oss
ingen rätt att se ner på antikens
upptäcktsresande, som i själva verket uträttade
häpnadsväckande mycket i betraktande av sina medel,
och ge hela äran åt de sekundära
conquista-dorerna och sjöfararna.
Franska och engelska forskare har under
senare år lagt ner stor möda på kontroll av
de antika geografernas uppgifter, och det är
deras betydande resultat som Ohlmarks efter
råd och anvisningar från professor Skottsberg
och riksbibliotekarien Wieselgren nu meddelar
oss. Det sker i en form som både med
hänsyn till stilisering och redigering måste
betecknas som mönstergill. Det episka och
personliga momentet framhävs med rätta i de
medryckande framställningarna av Xenofons
och de tiotusens vanskliga återtåg liksom av
Alexanders härfärd till Indien. Men
författarens syfte inskränker sig inte till att förtälja
dessa bragder: han vill och lyckas även
utmärkt klargöra deras samband med tidens
geografiska vetande, med handelns vägar samt
med de religiösa och kulturella inflytelserna.
Vi får veta åtskilligt om "bärnstensvägarnas"
betydelse för germanernas kulturella beröring
med romarriket, och vi får klarhet om att de
militära, religiösa och kommersiella faktorerna
samverkade vid islams erövringar.
Flera av de resultat som den arkeologiska
forskningen anser sig ha nått rörande de
förhistoriska européernas handelsvägar etc. är
förmodligen inte så absolut säkra som
författarens framställning därav synes ge vid
handen, eftersom ju denna vetenskap befinner sig
i snabb uveckling. Endast på en punkt har jag
dock kunnat komma på honom med att ur
källorna ha pressat fram mer än de vill ge
ifrån sig. Det är då han betecknar kelterna som
ett "impulsivt och lättrört" folk. Om den saken
vet man i verkligheten ingenting.
Om detta verk gäller verkligen att det
öppnar vida vyer åt alla håll. Religionsforskaren
Ohlmarks ådagalägger här en mångsidighet av
just det slag som ett verk av denna syftning
kräver. Det mycket goda resultat han har nått
gör att man med stora förväntningar ser fram
mot verkets återstående två delar.
Åke Thulstrup
KORTARE ANMÄLNINGAR
Peter Weiss: De besegrade. Bonniers 1948.
5:25.
En fallskärmshoppare landar mitt i det
förflutnas spillror eller med andra ord: en ung
berlinare återkommer till sin hemstad — om
detta handlar Peter Weiss’ lilla bok "De
besegrade". Det är ett knippe av på en gång vaga
och intensiva prosapoem med skärpa i
detaljerna och något undvikande, medvetet
svävande i helhetsbilden. Naturligtvis kan man
tycka, att verklighetens overklighet i Tysklands
helvetiska bildvärld är så ojämförlig, de
spök-lika tavlornas övermått så enormt, att en mer
eller mindre surrealistisk metod här ingenting
har att upptäcka. Surrealismen har att låta det
triviala, det vardagliga blotta ett innanmäte av
förskräckelse; men här ligger ju innanmätet
öppet för allas blickar.
Detta är nu kritikerns invändning mot boken,
en invändning som endast vill betraktas som
ungefärlig. Den vill inte undanskymma, att vad
diktaren presterat i varje fall är en portfölj
kuslig och fascinerande grafik. Endast
glimtvis skymtar författarens empiriska
personlighet. Han är den återvändande, intet annat, den
namnlöse, som hörde hit för länge sedan och
nu, bläddrande i fragmenten, söker tyda de
förstörda texterna. Man anar att han här ägt
ett liv före och på andra sidan om avgrunden,
men det ter sig overkligt och spökande och
dyker upp ur kaos svårmodigt och melodiskt.
Mer individualiserad är inte berättaren än att
han med lätthet kan uppgå i skilda
skugg-gestalter och människohamnar, allteftersom
han möter dem, så att vi knappast observera
jagformens glidande betydelser. Allting är ett
spel av fantomer med förbytta konturer,
händer som gripa sig själva, när de sträckas mot
andra, och tonfall som bli anonyma, då de
vilja uttrycka det egna. Tidsförnimmelsen är
upplöst: över ruinfälten vilar en majestätisk
orörlighet, den avbrutna och stannade tidens
förkrossande melankoli. Välden som
eftersträvat maktens chimär — Egypten, Babylon,
perserriket — ha detta den definitiva
undergångens märke, denna pressande tidlöshet över
alla sina monument, gravar och rester, medan
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
