Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
den ringaste av de hellenska skärvorna
ingenting mistat av sekundens och rörelsens illusion.
Bertil Malmberg
Gunnar Lo bråten : Gropen och stjärnan.
Wahlström & Widstrand 1947. 10: 50.
Mellan gropen och stjärnan, mellan ångesten
och hoppet pendlar människorna i Gunnar
Lobråtens nya roman. De lever under ett grymt
öde, som med sina meningslösa ingrepp
åstadkommer de tväraste kast i deras tillvaro.
Metallarbetaren Edvin Larsson råkar ut för en olycka,
han får ställa om sitt liv efter arbetslöshetens
krav tills en ny slump för honom in på en
annan bana. Tillfälliga möten med män får
avgörande betydelse för hans hustrus och hans
dotters liv, och all tillfällig lycka får man förr
eller senare lösa in, med nödmynt av lögn eller
i hårdare valuta. I den bistra determinismen
finns strimmor av ljusare upplevelser, ansatser
till ett lyckligt familjeliv, glädjen över barn
o. s. v., men i grunden är allt övergående.
Gunnar Lobråten har förut utgivit två något
osjälvständiga romaner. "Gropen och
stjärnan" visar emellertid en aktningsvärd
utveckling till en egen ton och till en inlevelse i nya
problem. Framför allt har skildringen av
Larssons omaka äktenskap och hans trevande
försök att ställa om sin tillvaro efter ödets kast
ett drag av inre äkthet, som också kommer
fram i den osökta berättartonen. Senare delen
av boken, där personerna kommer ut på
djupare vatten, blir lösare i tonen och mindre
självklar i psykologin. Allvar och ärlighet
utmärker emellertid boken, även om det bara
är i dess förra del som Lobråten förmått ge
mera originella uttryck för sin människosyn.
Åke Runnquist
TEATER OCH FILM
Teater
De vises sten av Pär Lagerkvist. Dramatiska Teatern.
Det finns en inre svaghet i Pär Lagerkvists nya stora
idédrama, som man har en obestämd känsla av redan
vid läsningen, men som blir uppenbar vid det sceniska
framförandet. I yttre mening visar sig stycket vara
sällsynt fast och skickligt timrat, och man frapperas av
hur väl det lika vardagliga som innebördsmättade
språket ligger till i skådespelarnas mun och av hur rent
och vackert det ljuder från scenen. Särskilt första
aktens magistrala dialog mellan alkemisten och
rabbinen, uppgörelsen mellan tro och vetande, får en
grandiost svällande ton av tidlöshet och allmängiltighet;
det är ju en dialog som genomgår hela den
västerländska civilisationen alltifrån begynnelsen, och som
är lika aktuell i den dag som är. Pär Lagerkvist har
en enastående blick för det sceniskt möjliga, och det
kan rentav förefalla, som om han tänkte och skapade i
grupperingar och kontraster, scener och uppträden,
alla lika klart gestaltade och enkelt utformade. Han
tycks verkligen äga scenisk fantasi i ordets egentliga
mening.
Man bör emellertid noga ge akt på utgången av den
kraftmätning mellan stora, centrala livsmakter som
här i renässansdräkt utspelas inför våra ögon.
Huvudfiguren — den som allt rör sig omkring, som sätter
igång handlingen och i senvunnen insikt förgäves söker
ändra dess förlopp — är alkemisten, messer Albertus,
som företräder vetandet, det sanningssökande, som
inte låter hejda sig av något och därför också förgriper
sig på elementära lagar för mänsklig sammanlevnad
och solidaritet. Han ensam står vid skådespelets slut
alldeles tomhänt. Allt omkring honom ligger i grus
och spillror, och även om forskningens ugn åter skall
tändas, så är målet avlägsnare än någonsin — de vises
sten skall han aldrig finna. Det är inte första gången
Pär Lagerkvist givit den sökande, forskande
människoanden ett drag av förvetenhet och förmätenhet, och här
förknippas den till och med med människooffer. Häri
må ligga en reaktionär tendens eller inte, men säkert
är, att sanningssökandet intar lägsta platsen i den
värdehierarki, som kan utläsas ur skådespelet.
Bättre reder sig den religiösa tron, som alltid ingivit
Pär Lagerkvist stor vördnad, även då han inte kunnat
dela den. Här inkarneras tron av den judiske rabbinen,
Albertus’ vän och andliga motpol. Judarna fördrivas
visserligen ännu en gång från sina boplatser, jagais som
hundrade gånger förr och hundrade gånger senare ut i
landsflykt, nöd och undergång, men deras tro förmår
dock bära dem genom skam och fasor, och även om de
frestas att knorra mot Herren bevara de dock sin tillit
till honom som en ledstjärna under ökenvandringen
mot det i fjärran hägrande Sion. Makten får också sitt
— i furstens gestalt. Han är cynisk, kall som en fisk
och därtill en vällusting men med en hemlig ångest
under ytan och inte alltigenom fördärvad, och ett litet
stycke väg är han i förbund med rättvisan. "Men störst
bland dem är kärleken". Kärleken som den högsta
livsmakten, den som ensam är i stånd att förvandla
verklighetens tröga massa, som ensam förmår bryta
den ohyggliga världsordningen, om också blott för
några korta stunder — det är en tanke som genomgår
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
