Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
entré i andra akten blev kanske en aning bullersam
och spektakelmässig men onekligen mycket
verkningsfull, medan judarnas uppbrott i sista akten fick tycke
av opera eller oratorium. Däremot finns dock knappast
något att invända. Inte minst på grund av sin
smärt-fyllda aktualitet är det partiet rent mänskligt sett en
gripande höjdpunkt i skådespelet och har redan av
författaren fått en lyrisk-retorisk utformning. Sven
Erixson stod för scenbild och kostymer. Alkemistens
laboratorium hade han gjort till ett ruffigt källarkyffe,
där forskarugnens tre röda cyklopögon stirrade ut i en
luft, som stod tjock av medeltid och djävulsskräck,
medan den trånga, smutsiga gränden skymtade
utanför gluggen. Slottsinteriören med sin öppna loggia mot
en blå rymd var en egenartad blandning av
quatro-cento och modernism, hållen i kyligt kritiga färger av
blått och rött och med ett starkt inslag av guld. Det
var vackert och — fantasifullt.
Föreställningen blev trots sin längd fängslande nog,
om också inte en hel seger för vare sig författaren
eller teatern. Holger Ahlenius
Flickan från Lothringen (Joan of Lorraine)
av Maxwell Anderson. Göteborgs Stadsteater.
Erik XIV av August Strindberg.
Norrköping—Linköpings Stadsteater.
Dans på bryggan av Björn-Erik Höijer. Göteborgs
Stadsteaters Studio.
(Malmö Stadsteater: Duo av Paul Géraldy.)
Efteråt (Efter) av Soya. Hälsingborgs Stadsteater.
Jeppe på Berget av Ludvig Holberg. Hälsingborgs
Stadsteater.
Porgy och Bess (Porgy and Bess) av Du Bose
Heyward, med musik av George Gershwin.
Stora Teatern, Göteborg.
Maxwell Andersons "Flickan från Lothringen" är
en plaidoyer för tron på trons omistlighet i världen
och för att ändamålet helgar medlen. Man håller på
och skall repetera en pjäs om Jeanne d’Arc på en
broadwayteater, författaren arbetar ännu med stoffet
och premiäraktrisen Mary Grey diskuterar ivrigt med
kamraterna och regissören om sin och författarens
Jeanne d’Arc-uppfattning. Hon är inte alls med på
noterna. Hon tycker det är äckligt att jungfrun skall
samarbeta med ovärdiga figurer, t. ex. den
vankelmodige dauphin, och använda världsliga knep såsom
bluff och suggestion på det sätt författaren i mild
utsträckning låter henne göra. Regissören, som är mitt
inne i att fiffla med båda händerna på ganska skumt
sätt, för att över huvud få sin idealistiska föreställning
till stånd, har lätt att svara henne att kompromiss i
detaljer och samarbete med solkiga figurer av åtskil-
liga slag är absolut ofrånkomliga ting om något över
huvud skall uträttas någonstans; slikt smutsar ej, om
bara viljan är hel och kompromisslös; och över viljan
finns ingen annan instans än rösten ur det inre,
kallelsen, daimon — skulle Sokrates sagt —, detta som
aldrig kan motiveras med sunt förnuft eller vetenskap
men som gör en människa till det hon är och
visionärerna till omistliga föregångare i mänskligheten. Mary
Grey är inte så lätt att övertyga, replikerna får bollas
fram och tillbaka flera gånger innan hon ens kan
förmås att fortsätta. Men i slutscenen, i identifikation
med Jeanne d’Arc-gestalten där, går det upp för henne
att regissören ändå har rätt. I den nyförvärvade
insikten spelar hon inspirerat och tar hem segern.
Pjäsens utmärkte översättare Herbert Grevenius har
framkastat tanken, att Maxwell Andersons privata
orsak till att nu skriva denna pjäs, sannolikt har varit
behovet att rättfärdiga krigsårens ganska sekunda
beredskapsskriveri i propagandaministeriets tjänst inför
sitt eget konstnärliga samvete och eftervärlden. Det
kan vara så. Men dramats symboler famna mer. Vi
skymta en vaken allierad självkritik, som visserligen
aldrig ett ögonblick ifrågasätter sitt högsta värde,
demokratin, men som medger att kampen för detta
värde i många stycken förts med tvivelaktiga medel
och lett till bedrövligt små resultat. Denna kritik
vågar till och med sätta frågetecken för det moraliska
fördömandet av fienden, vilket dock på sin tid spelade
så viktig roll i den praktiska striden. Eller är det
endast som det synes? Säkert är att "Flickan från
Lothringen" icke skulle kunna visas för tysk publik,
utan att de gripande slutscenerna med deras bitande
hån mot fiende-ockupanternas justis och brinnande
apologi för den inre röstens suveränitet skulle verka
som direkt inkast mot Nürnbergprocessen.
Tekniskt sett är det en utomordentligt skicklig pjäs.
Greppet med dubbelprojektionen har hjälpt
författaren bort från hjulspåren efter Shakespeare, Schiller,
Shaw m. fi. föregångare, och givit honom idealiskt
tillfälle till vad Ebbe Neergaard kallar kommenterande
teater, därtill av tacksammaste slag, efter den
teaterpublik inte är född, som inte hyser indiskret
nyfikenhet på kulissernas baksida. Mary Grey-bagatellen
bryter pikant mot Jeanne d’Arc-epiken, som ju utan tvekan
är det väsentliga i spelet, men som kanske i Maxwell
Andersons avfattning skulle röjt vissa sentimentala
och högtravande drag, om ej brytningen överskylde.
Allteftersom spelet fortskrider, sammansmälta
ingredienserna allt mer, skådespelarna uppgå allt mera i
sina roller, privathalvan sjunker tillbaka och till slut
är endast Jeanne d’Arc ensam kvar, överjordiskt
betvingande, segrande i döden. Härigenom erhåller
stycket en jämn och säker stegring, som endast få
skådespel.
Kolossalt mycket hänger givetvis på huvudrollens
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
