Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
innehavare och regin, hur de förverkliga författarens
intentioner i en sådan pjäs: men här hade Göteborgs
stadsteater turen att i Gertrud Fridh och Knut Ström
ha två krafter, som tillsamman kunde organisera en
strålande seger. För att få skillnaden riktigt klar
mellan pjäsen i pjäsen och "privatsamtalen" däromkring,
lät Knut Ström skådespelarna kläda sina
"privatrepliker" i egna ord från gång till gång, endast med
iakttagande av att meningskärnan bibehölls. Så
ernåddes en utomordentlig ledighet i dialogen överlag,
ehuru systemet kanske blev bidragande till att man
ibland fick rätt svårt att höra från salongens
avlägsnare delar. Och Gertrud Fridh! Vi ha ett mycket gott
garde unga skådespelerskor i Sverige nu, bättre än på
många långa år, men hon hävdar sin rangplats
suveränt. Som Mary Grey var hon kamratligt smådivig och
oppositionellt diskussionslysten, kattaktig och bussig
på en gång; som jungfrun var hon rörande barnslighet
och allt förtärande flamma — "outgrundlig som en
lilja", för att låna ett berömt uttryck av Jean Royère.
Övergången mellan de båda aggregationstillstånden
klarade hon hur många gånger som helst som den
enklaste naturprocess. Göteborgs stadsteater har ej på
länge haft en konstnärlig fullträff, som gått upp mot
denna.
östgötaföreställningen av Aucust Strindbergs "Erik
XIV" har också väckt uppmärksamhet under månaden,
men var dock ej jämbördig i kvalitet. Anders
Henriksson som gäst i huvudrollen hade förvisso lagt upp en
mycket genomtänkt och intressant rolltolkning, en
lyn-nig neurotiker med livliga rörelser, vilken ideligen
lyfter armbågarna över huvudet, ojande eller schasande,
och som det skakar och stampar i benmusklerna på
som på en otålig rashäst. Men jämfört med Gertrud
Fridhs jungfru —- en sådan jämförelse låter sig
verkligen göra — slår det en hur cerebralt hela gestalten
var genomförd, ett intryck som ju alltid gärna inställer
sig när en konstnär färdigformat en roll på egen hand,
och den ej framvuxit i friktion mot den övriga
ensemblen. Något kunde väl också anmärkas mot figuren som
sådan. En olycksfågel, som klumpar fel i allt han
företar sig, skall ju Erik vara, det har Strindberg
understrukit med tjocka streck, så något av den
intelligensöverlägsenhet, som enligt nyare forskning tillkom den
historiske kungen, kan han väl knappt utrustas med,
men dock med en viss trollkraft, en viss varm mjukhet
i den obeständiga känslan, ej blott spasmodisk
ryckighet, annars blir det obegripligt hur både Göran
Persson och Karin Månsdotter kunna stå ut med honom så
trofast. Anders Henrikssons Erik måste ha varit
odräglig även för de lojalaste karaktärer. I alla fall stod han
i särklass bland de uppträdande — en stjärnprestation
både i bästa mening och i en mindre god. I andra
rummet kom Torsten Hillbergs Göran, en solid och kunnig,
av gammal teaterkultur präglad framställning, om än
inte så djup. Curt Edgards rödskäggige hertig Johan
vill man också gärna notera. Men sedan var det mest
brister som ropade, egendomligt nog allra mest en brist
på regi. Den skriade ur ensemblescenerna och
formligen vrålade ur de aviga belysningarna. Dekoren
upprepade fantasilöst idéer ur Romeo och
Julia-uppsättningen i höstas, bl. a. tycktes Julias gravkapell
lekamligen återuppstå som bankettsal, en uppgift vartill det
var föga lämpat. Nu är det naturligtvis inte så gott,
med begränsade resurser och allting. Ut desint vires,
et cetera. Det är dessutom möjligt att premiären i
Linköping var bra mycket bättre än den
norrköpingsföreställning, jag såg: det är rentav ytterst sannolikt att
så var fallet, ty några av thespiskärrans nackdelar
måste ju flyttningen ur en stad i en annan föra med
sig, låt vara att den först sker med fjorton dagars
mellanrum; och vissa kompetenta bedömare voro vid
premiären böjda att rentav sätta denna föreställning före
Romeo, något som jag ej alls kan underskriva.
Trots alla ofullgångenheter är det vidare klart att
man får ut mycket mera av en ansats av detta slag, än
av någon lättspelt och billig salongskomedi. Walter A.
Berendsohn har nog rätt i sin i programmet framförda
mening att stycket som sådant ej står "Gustav Vasa"
efter. Det är Strindberg för hela slanten. Bara första
aktens ingress, där Karin (Gerd Hagman) sömmar på
slottsterrassen med ena ögat på sin gamla amour i
slottsvakten och det andra i sykorgsspegeln på kungen,
som kastar ut spik och hammare och möbler på dem,
och där Göran Persson dansar hovnarr barfota på
spikarna så kungen blir på gott humör — vilket
fantastiskt uppfinningskraftigt stycke dramatik! Så man må
hoppas att teaterdirektör Johan Falck ej låter modet
nedslås, utan fortsätter på den inslagna vägen mot allt
större fullkomning.
En svensk nyhet av intresse finns att notera från
månadens repertoar. Skådeplatsen var här åter
Göteborg.
Björn-Erik Höijer saknar ännu som dramatiker
det som mest av allt präglar Maxwell Anderson, den
tekniska förfarenheten. Han missbedömer scenens
uppförstorande kraft, tar därför gärna till för grälla
kontraster, men underskattar å andra sidan behovet
av koncentration och nyanser. (Allt fel som man så
innerligt väl känner igen från sina egna dramatiska
försök.) Ingmar Bergman som regissör brukar
beskyllas för benägenhet att placera ovidkommande
knall-effekter litet varstans i sina styckens marginal, men
inför "Dans på bryggan" ledde honom hans sceniska
instinkt med skäl åt annat håll, och han plockade bort
ur pjäsen två likkistor och tio av dess tolv åskmuller,
enbart till båtnad: det fanns nog av
begravningsstämning och mullrande kvar ändå.
Höijers begåvning är klar, men dramat är grumligt.
Orden "Dans på bryggan" syfta på önskedrömmen hos
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
