Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Litteratur i förskingringen
Vi svenskar kan ibland förnimma orättvisan
i att vara ett litet folk med ett relativt okänt
språk. Språket är i andens värld det viktigaste
kommunikationsmedlet, och den som talar
engelska färdas med flygmaskin, den som talar
franska och tyska med tåg, medan italienskan
och spanskan väl ungefär kan jämföras med
båt. Men den svenska dikten och tanken måste
alltjämt beresa kontinenten med diligens, och
till ännu mera avlägsna världsdelar får de ta
sig fram med segelfartyg. Vi är därvidlag inte
ensamma, det räcker bara med att hänvisa till
hur litet vi vet om de länders litteratur som
inte är skriven på något av de stora
kulturspråken. Man får trösta sig med att även om
de små språkområdenas genier är hänvisade
att skynda långsamt så kommer de ändå fram
till målet förr eller senare, såvida de inte
råkar vara poeter, vilkas hemlighet är
oupplösligt förenad med språkets legering och
prägling.
I stället för att med grämelse spekulera över
vad vi skulle ha kunnat åstadkomma om
svenskan talats och förståtts av några hundra
millioner människor till borde vi besinna vad
det vill säga att ha ett ännu mindre tillgängligt
språk, ja, att inte längre alls ha ett
språkområde som man kan kalla sitt eget. Det mest
närliggande och även det mest tragiska fallet
är balterna. Margit Abenius bidrar till detta
häfte med en artikel om två lettiska diktare
som i förskingringen funnit en fristad i
Sverige. Hon övertygar oss om att det här
gäller ett par originella, värdefulla
begåvningar, förtjänta av att vinna gehör långt
utanför de landsflyktigas egen krets. I dessa
bägge fall är det inte heller av språkliga skäl
någon omöjlighet, eftersom de bägge diktarna
haft turen att få sina senaste arbeten tryckta
på tyska i den tyska U. S. A.-zonen. Men för
flertalet baltiska intellektuella flyktingar i vårt
land och annorstädes är situationen vida
ogynnsammare, eftersom det egna språket ännu
så länge är deras enda uttrycksmedel och deras
egna landsmän i förskingringen den enda
publiken. I betraktande av detta fruktansvärda
handikap, som man tycker borde ha kunnat
få den mest lejonhjärtade att tappa modet,
är det storartat med vilken seg tåga balterna
förmått föra sin kultur vidare.
En svensk författare kan ju försöka sätta
sig in i tanken att hans livsrum plötsligt
krympte samman till en medelstor svensk
stad, utanför vilken ingen förstod hans språk
eller nämnvärt bekymrade sig för vad han
hade på hjärtat. Men sådan är de baltiska
författarnas situation i Sverige, deras
sammanlagda läsarantal är ett par tiotusental.
Vad sägs då om dessa siffror på vad de
baltiska minoriteternas författare åstadkommit
i Sverige på de senaste tre åren: esterna
redovisar 11 romanmanuskript, 3
novellsamlingar och 7 diktsamlingar samt 120 olika
tryckta böcker med en sammanlagd upplaga av
300 000 ex. Letterna har tryckt 30 böcker med
en sammanlagd upplaga av 75 000 ex. 6
estniska och 6 lettiska tidskrifter har utgivits
med en sammanlagd upplaga om 450 000 ex.,
och dessutom utkommer 3 estniska och 2
lettiska tidningar. I sanning, man kan
underskriva vad Baltiska humanistiska förbundet
skriver: "Dessa flyktingar ha visat vad Europas
högtstående små nationer kan uträtta även
i exilen med två tomma händer och ett rent
samvete." Vårt samvete är väl också rent
såtillvida att vi genom att öppna våra gränser
för flyktingarna gjort det möjligt för dem att
hålla sin kultur vid liv. Men har vi därmed
gjort nog? Kan ytterligare något göras för
att balterna inte skall behöva så starkt känna
sin kulturella isolering?
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
